Det är inte för sent att få sin autism kartlagd, trots att en stor del av livet har passerat förbi, och det verkar som handikappet kan slå tillbaka allt hårdare med åldern när det inte uppmärksammas i tid.
Det är emellertid fråga om ett ganska nytt begrepp inom psykiatrin, och det har varit uppenbart under dom tre år som jag sökt hjälp inom psykiatrin att man ännu inte har beredskapen och det rätta medvetandet för att hjälpa på rätt sätt. - Speciellt när det kommer en äldre person till mottagningen som inte har en diagnos sedan tidigare.
Allt som jag berättade var en störtflod med intryck och episoder från mitt liv, alla försök och misstag, och de konflikter det ledde till.
(Nu när jag har orienterat mig i forskning och litteratur, ser jag att händelserna under terapin i stort sett följde det mönster Lögdahl beskriver när hon först konfronterades med pojkar med Asperger, och utvecklade en ny behandlingsmodell (Lögdahl, Psykologisk behandling vid Aspergers syndrom).
Och det är ju lugnande.)
Konflikterna med omgivningen hade också blivit akuta, men terapin lindrade bara något, jag fick sjukskrivas från arbetet efter att terapin pågått i två år.
Jag råkade i konflikt med terapeuten också, och bröt med denna.
Det blev en lång vår och sommar med sjukskrivning och återupptagen terapi och medicinering mot psykotiska besvär.
Samtidigt hittade jag mer om autism på internet och kände igen mig själv.
Jag skickade några meddelanden om min belägenhet till en diskussionsgrupp, och fick ett grundligt bemötande med ett utförligt svar från en kvinna i Amerika. Både hon själv och hennes barn hade autism. Hennes man var hjärnforskare.
Några föräldrar skickade ett personligt mail och sade att dom hade blivit djupt rörda av min beskrivning.
Men "som vanligt" hade jag hamnat fel. Det här var en diskussionsgrupp för föräldrar till autistiska barn, och fortfarande var jag "på den andra sidan":
Jag trodde att det bara var i Amerika man hade förståelse, och det skulle dröja till hösten innan jag hittade dom svenska sajterna.
Här har vi ett exempel på den stora blindhet och felbedömning av verkligheten som min invanda och överansträngda förmåga att kompensera för handikappet leder till.
Jag sjönk hjälplöst ner i en mycket djup depression och bad för första gången om psykofarmaka för att få lindring.
Så den antipsykotiska medicinen byttes ut mot antidepressiva tabletter. (Jag tror att den antipsykotiska medicinen slog fel och bidrog till det svåra tillståndet.)
Den antidepressiva medicinen trodde jag på och tyckte att den hjälpte. Jag hade ju läst att antidepressiva medel brukade ha positiv effekt på patienter med autistiska symptom.
Bilden av en felaktig och klumpig behandling växte fram.
Kunde man inte begära att mitt grundläggande handikapp skulle ha ringats in på ett tidigt stadium, så att behandlingen riktades in på detta?!
Det här ledde till ett missnöje hos mig med psykiatrin i allmänhet, och med min terapeut/läkare i synnerhet, vilket inte gjorde dom psykotiska symptomen mindre.
Psykosen sade jag måste vara en sekundär effekt av dom problem som det ursprungliga handikappet hade lett till.
Och nu läser jag i en skrift om Asperger (Kari Stendahl, Aspergers syndrom) att personer med Asperger ibland brukar få psykotiska besvär i vuxen ålder.
Och det lugnar mig mycket, att de psykotiska symptomen kan ses som "naturliga", och att "konflikten" med vården spelar en mindre roll.
Det har heller aldrig varit min natur att utveckla negativa förhållningssätt till någonting.
Min autism har jag klarat av just genom att undvika situationer där jag inte kan vara renodlat positiv och öppen, och i övrigt har jag bara lidit och tigit, fast plågan och pinsamheten – och ångesten – ibland blivit stor.
Men nu har jag också fått acceptera att det fanns en gräns för hur mycket nervsystemet pallar med, och att jag oundvikligen har börjat ta efter andras sätt: att inte finna sig, att ge igen, att motarbeta och säga stopp, men då har jag blivit riktigt sjuk, och försöker nu hitta tillbaka till klarheten som var innan nervsystemet började att krevera.
Det måste helt enkelt finnas en kultur som mitt tankesätt passar in i. Låt vara att den bara kan kallas autistisk. Men jag tror också att den syftar till en höjning av medvetandegraden hos hela mänskligheten.
Så tar sig mina tankar ofta uttrycket: att dom rör mänskligheten i stort.
Min autism kan ha lett till en känsla att ha ett vittomfattande ansvar som i verkligheten är omöjligt att klara av.
Det är först i detta ansvar som min "nervskada" får sitt fulla uttryck och blir tillfredsställt.
Men det ledde till att mina problem - när jag framförde dom till läkare och terapeuten - uppfattades som allmängiltiga, mest, d v s handlade om hur saker och ting fungerar i stort. Därför blev det svårt för dom att se mina egna bakomliggande problem.
Inifrån tror autisten på sitt handikapp, det ger honom alltid rätt, och inlevelsen i allting annat stärker alltid hans jagkänsla.
Och jagkänslan blir naturligtvis problemet, men också att han uppfattas som likgiltig fast han är med bakom kulisserna i allt som sker omkring honom.

Nu har jag "lärt" mig den antidepressiva medicinen, och slutat med den. Jag tyckte att den ledde till större klarhet.
Men så upptäckte jag klarheten som uppstod om jag klart uttalade exakt det jag tänkte och tyckte om terapin, och det ledde till att jag fick rätt, och fick sluta både med terapin och medicinen , men först kreverade terapeuten/läkaren.
Hon gjorde så stort motstånd att man kan tro att hon var betald av läkemedelsföretaget, och hennes uttalande blev uppenbart mycket känslomässiga, liksom i självförsvar, så att det blev jag som fick tand om henne istället.
Men observera: Hon uppfattade mitt uttalande av sanningen som ett uttryck för sjukdomen, den sanningen som gjorde mig klar och gjorde att jag kunde resa mig ur beroendeförhållandet till vården.
Den mest tillspetsade formuleringen jag kan göra av slutsatsen man kan dra av detta är: I framtiden måste människan på jorden välja mellan psykiatri och autism. Antingen eller.
Autistens inre värld – om den kan bli allmänt känd – kommer alltid att visa sig ha ett berättigande.
Men den är ett sådant ansvarstagande, att bördan autisten får lätt blir allt för stor.
Några sätt att enkelt formulera mitt synsätt/handikapp har kommit ut på sistone:

• Det "normala" i det civiliserade samhället är att man tar telepati för givet.
• Autisten uppfattar allting som kärlek.

Och en enkel "världsförklaring" som autisten/jag "kommer på" för att kringgå sitt handikapp, är t.ex.:
Egentligen uppfattar alla allting på samma sätt.
Men en sådan lösning förutsätter en enda verklighet, och mitt liv tycks gå ut på att finna den. Det är lugnande för mig att Lögdahl skriver att hennes pojkar tror att andra kan läsa tankar.
Och jag går lite längre och har svårt att finna mig i att andra inte kan erkänna att man läser andras tankar.
För mig vilar det vanliga samförståndet, eller motsättningen, på antaganden som ännu inte är bevisade…
Därför är det så löjeväckande att vetenskapen står där med sin skepsis till sådana "skumma" saker som telepati, trots att vetenskapen byggt upp sin styrka på just denna svagaste länk av mänskligt samspel.
Men det är just ur denna de största av alla svagheter som autisten kan finna sitt logiska berättigande. Han skapar en teori som är hans eget psyke, och den slår broar genom mänskligheten.
Autisten, eller personen med Asperger (den lättare formen av autism), jobbar alltså med att bygga upp ett psyke, med föreställningar, sidor av saker, medvetande/undermedvetande, och allt, medan han fångar den omgivning som tror att man måste kunna skita i det mesta för att veta någonting med säkerhet.
Sålunda:
Den undermedvetna delen av det psyke autisten ev. skapat åt sig kallar Lögdahl, m.fl., för hans "låtsasvärld", och det var den jag berättade om och öste ur när jag kom till terapeuten (vilket stämmer med Lögdahls beskrivning av "behandlingen"), men ointresset och likgiltigheten från terapeutens sida gjorde att jag övergav min "låtsasvärld" och började munhuggas istället. Var det det terapeuten kallade dialog.
Hon efterlyste alltid "dialog" och ingöt i mig en känsla av att jag var oförmögen till dialog.
Men när jag efterlyste en dialog om mitt problem, som jag själv fick vaska fram, gled hon bara undan.
Jag kunde nästan aldrig få ett svar på en fråga, och då är väl dialog inte möjlig.
Och nu står jag med handikappet mer avklätt än någonsin, utan en låtsasvärld att fly in i, och dessutom med en svår anklagelse mot detta handikapp som är som en vass spjutspets som jag inte vågar vända utåt, utan bara gör mig själv illa med (om det går att hugga i sten).