I ett mail från Tony Langdon
(http://quest.apana.org.au/~tlang/autgay.htm)använder han beteckningen "virtual reality" om sitt sätt att leva sig in (i andras smärta).
Jag vaknar upp som ur en dröm när jag hör begreppet "virtual reality" användas om en inre verklighet. Kanske man här - bland autister - talar om den inre verklighet som varit min under många år.

Så upptäcker jag till min glädje att Frank Georges hemsida
http://members.aol.com/autismfg/vrfng.html, har namnet "Virtual Reality". Kanske jag är jag på väg ut i en cyberrymd där jag kommer att höra beskrivningar av en inre verklighet som liknar min egen, som jag i en senare uppsats kalla "Bildverkstaden", som jag skrivit tusentals sidor om, som nästan ingen läst.
Jag trodde att jag skulle nå någon slags erkännande för denna inre verklighet, få kontakt
-slippa vara enmansutredaren som svävar bort i en tom sugande rymd, mot allt större tomhet.
I Frank Georges framställning finner jag att jag inte varit ensam om denna upplevelse, men ännu har jag inte funnit någon som haft ett liknande sätt att fungera som jag själv, med en sammanställning av intrycket till tillfälliga och starka upplevelser som kommer inifrån, som måste beskrivas och analyseras och tolkas och namnges, för att jag ska kunna gå vidare och inte få kaos och stor oklarhet.
Men många autister tänker ju genom bilder, fast det finns olika sätt att arbeta på med bilderna.

På Frank Georges hemsida i avsnittet "What Autism is like" stryker jag under var och varannan mening som uttrycker något som stämmer med mina erfarenheter, t.ex.
"You perceive but you don't understand. You understand, but you don't perceive."

Det går alltså att förstå, men enkelriktat. Det är svårt att erfara en ömsesidighet i förståelsen - att förståelsen också finns på andra sidan verkligheten.

Hur som helst känns det skönt att det finns andra som upptäckt och kartlagt sin autism sent i livet - som Frank George,och kan nu leva livet på ett annat sätt, med större glädje och beredskap.
Jag har inte kommit riktigt så långt ännu, det finns mycket kvar att kartlägga och sortera upp, mycket kvar som jag fortfarande är övertygad att jag är ensam om, som är hemskt laddat, och behöver laddas ur, avdramatiseras och diskuteras och bollas omkring.

Jag behöver tyngas ned med referenser, d.v.s. hänvisningar till vad andra sagt. Jag behöver känna igen mig i vad andra sagt och kommer att säga, så att känslan av isolering och utanförskap minskar, den där känslan av att trycket i det rum jag befinner mig i hela tiden minskar.
Så att det går att LEVA ENKELT, och känna sig vanlig, i en vanlig tillvaro.

Ibland har jag trott att min autism i själva verket är en förmåga att flyga, eftersom när jag försöker "bli något" och höja mig till den nivå av vakenhet och överblick man behöver för att klara sig i allmänhet, gäller det att omedelbart tynga ned mig med nervärderande kommentarer, och litteraturhänvisningar.

Varför ska det vara förbjudet för just mig att ha den lyftning och resning som krävs för att förverkliga drömmar och uppnå mål, att uppnå aktning och respekt, och för att kunna se framåt?
Varför måste just jag gå nedsänkt i depression för att inte vålla irritation och bestörtning.

Jag har tagit livet mycket allvarligt och bokstavligt och hoppat av karriärstegar som lett snett uppåt för att "komma ner" för att stå stadigt på jorden, och se allting som det är, och inse att det högsta man kan vinna av alla strävanden bara är att leva och finnas till.

Hur som helst har erfarenheterna av luftfärderna samlats till en kunskap som ibland pockar på erkännande och publikation. - Har jag funnit något, måste jag tala om det, eller ska jag bara gå och vara det?

Min slutsats att människor med dom högsta och värdefullaste insikterna ovillkorligen hamnar längst ned.

Nu kommer jag till ett viktigt påstående om autismens förhållande till världen, och vice versa:

Dom idéer och insikter som placeras högst upp - och blir styrande och tongivande - är bara dom näst högsta insikterna, som inte orkar ända upp. Den "vanliga" verkligheten, som autisten får avundas så, är i själva verket innesluten i den mest isolerade autistens föreställningsvärld...

Fats egentligen kanske det bara handlar om människans flygförmåga: att någon kan leva i sin egen dröm, som om den vore verkligheten, och känna att allting där sker efter hennes/hans vilja.

Min autism har lagt sig tillrätta efter hand genom en lång utveckling. Själva begreppet "autism" lider av en inre motsättning:
"Autism" betyder svårigheter med identifieringar av ord, tankar och upplevelser - att koppla ihop saker och ting på ett naturligt sätt.
För mig själv kan de autistiska symptomen se ut som spel för gallerierna, i försöken att bli trodd, att väcka uppmärksamhet, eller få ett speciellt "värde". Handikappet blir värdeladdat, och väcker mångahanda reaktioner, och är svårt att urskilja som just handikapp, och inte t.ex. som "ambition".
Det gäller alltså för autisten att tro på sin autism, som lyte, för att den inte ska gäcka honom, och få honom att tro att han är någonting annat, eller "mycket bättre", eller "sämre", än normala.

Känslan är att "autisten" inom mig upplöser sig själv om hon/han kommer på att hon/han finns till.

Så har vi kommit till ytterligare en av mina upptäckter om människans natur; hon kan inte bara flyga, hon kan också gå upp i rök och dyka upp var som helst, ögonblickligen, allt efter hennes egen vilja, men endast efter hennes egen vilja.

Normalt talar jag inte om min världsbild, för att det verkar som om den är något tabubelagd, men det hände en gång, under mycket gynnsamma förhållanden under ett cocktailparty, att jag började framlägga mina tankar i klarspråk. Bredvid mig hade jag en person som var mycket bevandrad i vetenskapsfilosofi, och han hängde på mig tyngande barlaster med referenser till historiens vetenskapsmän och filosofer, vid varje uttalande från min sida, som man hänger prydnader i en julgran.
Han ville på alla sätt visa att han förstod och delade min mening, men historiens släktträd av tänkare fanns inom mig, så jag kunde inte förstå att jag var förstådd. Det var bara mina egna tankar.

I ett desperat försök att få erkännande för att ha några egna tankar, påstod jag att jag hade svaret på dom eviga frågorna, de vises sten, den slutliga syntesen mellan vetenskaperna, o s v.
Det blev oerhört genant. Skulle jag sitta inne med förklaringar tillräckligt för att t.ex. seriös forskning idag, vid frontavsnittena i t.ex. teoretisk fysik, skulle kunna avslutas? Och något nytt börja?!

Den här förklaringen tändes som stjärnan i toppen av granen, och blev ett smärtsamt minne att bära på - som något vasst som sticker under skalltaket, som vill upp och ut.
Min vän vetenskapsfilosofen hade sinnesnärvaro att fråga vad jag menade, och jag sänkte mig så lågt som möjligt, och förklarade att svaret kan ligga i frågan "varför vi uppfattar siffror som vi gör, varför lägger vi ett särskilt innehåll - antal - bakom symbolerna".
(Men det låter väl som ett problem för någon med autism, eller hur?)

Det satt flera gäster vid bordet under samtalet med vetenskapsfilosofen, och jag har väldigt svårt att sätta mig in i hur samtalet uppfattades.
Det stora blir så lätt någonting litet i andras sinnen. Man kanske uppfattade det som att jag ville "betyda allt" för vetenskapsfilosofen, som jag gjorde en kärleksförklaring(!) när jag sade att jag har en förklaring på de stora och svåra frågor vi kom in på.

Men här - ärade läsare - är mitt stora problem: Det är grenar från min stam som sticker ut ur alla sammanhang, som går stick i stäv med alla mönster.
Det finns utväxter från min autism som inte är kontaktbara. Och jag tror inte att jag missbrukar begreppet autism nu, därför att för mig nästan alltid är liktydigt med jagkänslan:
-jagkänslan är ändock alltid något obekräftat, något utan tyngd, av hypotetisk natur, som kanske en dag hittar hem i de välbekanta kända mönstren - som existens.
Jagkänslan förvränger och snedspeglar existensen - Den har ännu inte sett allt!

- Den frågar: finns jag till?

Får jag finnas till?!

Under åren i psykoterapi kom jag till klarhet med den ena psykiska störningen efter den andra.
Det blev ett modernt konstverk där sjukdomarna var geometriska figurer som bildade en helhet (psykos, depression, manodepressivitet, schizofreni och paranoia).
Och inget tillstånd var för svårt för att det inte kunde transformeras till något annat.
Allt som går att se på blir till någonting annat.
Vi kom fram till att min schizofreni var äkta. Den var 100%-ig. (Jag kunde komma till ett tillstånd där jag helt tänkte genom andra, och upplevde syner och röster som jag inte trodde var mina egna.)
Men ärligt talat uppfattar jag det här tillståndet som det mest produktiva och meningsfulla man kan, både som individ, samhällsmedborgare och innevånare i universum. Det är hela tiden fråga om utforskning. Det är en schizofreni som blir 200%-ig, 300%-ig, o s v, och den härbärgeras helt av min autism.

Lorna Wings instruktiva bok "Autismspektrum" tar upp problemet hur psykiska sjukdomar går ihop med autism.
Ett problem som nämns i boken är att personer med autistiska symptom kan ha svårt att meddela syner och andra upplevelser som förekommer vid schizofreni, så att denna kan konstateras.
Jag vill säga så här: Det finns något i schizofreni som tvekar, som inte vågar tänka vissa tankar, i rädsla att skada andra. Då är inte schizofrenin 100%-ig. Då leder den till en massa ångest som inte vill ta slut, och upplevelserna blir obehagliga och skrämmande.
- Men strunta ett enda kort ögonblick i all moral, och se var moralen börjar, släpp tanken fri, och se vad som händer.

Då går det att komma fram. Då leder tanken över gränsen. In i nästa schizofreni, med klarsyner och röster som verkligen går att tro på, som verkar äkta!

Det ligger i min autism att jag bejakar alla konstigheter och ser hur det ligger till, löper linan ut, och ser vad det kan bli.
Livet är ett ständigt experimenterande som tycks upprepa allt känt, men som ändå leder till att upplevelsen blir "egen"...

- Ja, läsaren ser här säkert mitt problem·,att uppleva något av verkligheten, svårigheten att skilja på person, på "han", "hon", "den", "det", "mig", "dig", "honom", "henne", "vi", "de",...

Och jag har skrivit ner upplevelserna (tusentals sidor), tolkat dom , namnsatt, analyserat, odlat idéer...

För att komma framåt lite grann, få uppleva lite till...


"Autisten" - den minsta tänkbara tänkande varelsen - är sannerligen som en Maxwells demon, funderar vad liv är, som kan göra tvärtemot kända lagar för allt, och som sätter i verket sin plan för att tillmötesgå sin tänkares tanke...
...gör det levande mer levande...

Min förhoppning är att kunna sammanfatta mitt liv som den autist jag varit, och fortfarande är (nyligen diagnosticerad med högfungerande autism, eller Aspergers syndrom).
I några väl sammanhållna uppsatser.
Detta är en ny livlina som kan göra det möjligt att hålla mig uppe ur depression (som också innefattar störande tvångstankar, tankar som slår fel).
Det har blivit möjligt genom det intresse som meddelats mig genom Marie Strega, som har skrivit på Fritt Forum på hemsidan
"Asperger"(http://home4.swipnet.se/~w-44675/index.html) .

Förutom dom tips jag fått av Marie Strega, har jag också, av den psykolog som ställde diagnosen nyligen, tipsats om att ta kontakt med ett habiliteringscenter för vuxna med Asperger. Centret är nytt sedan förra året .