Nu ska jag försöka hitta tillbaka och se ljuset i begränsningen lysa fram, se att ljuset i den autistiska korsfästelsen är något alla kan älska, som en intensivt gul sol som går upp på en ljusblå himmel.

Under tiden psykoterapin pågick kom jag ibland fram till att jag måste vara helt ensam med min föreställningsvärld, men så försökte jag igen föreställa mig om det inte kunde finnas någon annan på jorden som förstod vad jag talade om.
Kanske en professor eller liknande, på ett universitet i Amerika.

Jag gav mig ut på nätet och fann Lucys dreamsite
http://members.xoom.com/lucydreams/. Här fanns någon som hade drömmar med liknande symbolspråk som mina, och dom var s.k. "lucid dreams" , d.v.s. drömmar som man drömmer medvetet och kan påverka med viljan.
Det var fantastiskt att höra att någon annan upplevde det som en kamp att hålla på att minnas och beskriva (nedteckna) sina vakendrömmar. (En del av hennes drömmar har hon skrivit ned på hemsidan.) Men jag skrev i hennes gästbok att den här "kampen" berodde på den höga medvetenhetsgraden, och det fanns speciellt en dröm som tyder på att hon har full insikt.

På Lucys hemsida fanns länkar till Lucidity institute http://www.lucidity.com/, där jag fann Stephen La Berge på universitetet i Stanford (fast kopplingen till institutet ännu är oklar).

Här pustade jag ut med en lång känslomässig utläggning över att äntligen ha nått fram till målet. Här fanns den som jag trodde förstod mig.
Men jag togs emot med en mycket kort kommentar om att de personliga erfarenheterna (mina) är svåra att mäta, även fast de är betydelsefulla, för individen. Mina erfarenheter brände sig ännu en gång, och de tornar upp sig till en pyramid av överblick istället.
Jag studsade vidare till ett forum inom samma institut, som såg ut som en herrklubb där man i lugn och ro och i tur och ordning gjorde sina utläggningar, i ämnet "lucid dreaming", övervakade av en moderator som bredde ut sig med stor pondus över diskussionen, och helst skulle man ha ätit middag med honom i Las Vegas för att få vara med.
Det var just nu ett spänt läge inom forumet: någon hade börjad överskrida gränser och börjat tala om telepatifenomen i drömmarna (drömma andras upplevelser). Det här var tydligen mer än vad den sociala statusen och prestigen att vara med i gruppen tålde.

Jag greps omedelbart av sympati till Scott som hade gjort det kontroversiella inlägget. Han riskerade att hänvisas till mer kaotiska och ohämmade diskussionsgrupper.
Här grep mig den känsla av utanförskap och utfrysning som beror på de speciella tankar och idéer som jag har haft sedan barndomen, fast jag inte förfäktat dom, bara burit på dom.

Jag hade en dröm i barndomen där jag upplevde min farfars otäcka dröm han hade i samband med sin bortgång. (Han låg på sjukhus och dog i cancer.)
Och jag talade om detta för farmor och min mor, och möjligheten jag hade kommit på: att vakna upp i drömmen och se att det bara var en dröm, och vakna upp ur drömmen, och på så sätt överleva.

(Att jag inte varit ensam om den här typen av dröm visade sig också på Lucys drömsida. Där fanns några sidor skrivna av Michael Thiessen, expert på drömtolkning. Och hans karriär hade börjat med en dröm i barndomen om hur hans farfar dog. I drömmen såg han alltså den dramatiska händelsen när hans farfar omkom. Skillnaden är bara att jag i min dröm upplevde farfars inre upplevelser när han låg för döden.)

Men all vetenskaplig förmåga till bevisning skyr naturligtvis sådana personliga erfarenheter. De får individen stå för själv, och göra vad han vill med. Men i så fall tror jag att en del är mer individer än andra.

Några reser sig ur mängden, några som orkar hålla liv i det dom tror på, även om dom inte får det erkänt, några som bränner sig på det ena efter det andra försöket till delat liv, delad erfarenhet.

Och de reser sig självmant av smärtan, och orkar bära allt - levande döda, som väldiga berg som vältrar sig fram genom mängden.

Ibland minns jag dessa. Häromdagen när den första vårsolen lyste på en ljusblå himmel, hörde jag en sång sjungas (bisp-Thomas frihetssång) av en världstenor i en inspelning från 40-talet, och mindes min styvfar som levde i en djup dalgång långt norrut (Åre) där min mor fortfarande bor.
Jag började gråta när jag kom på att de stora däruppe inte finns kvar längre, bara i sagan.
Äntligen något som sätter ihop alla delarna av mig, och förenar allt till en uppstigande sol över kaos och personlighetsklyvning: den djupa sorgen över en svunnen värld.
Över de tungsamma vandringarna i fjällen, på världens tak, där vi är som närmast Gud.

För det var så min styvfar trodde: att han var Gud.

Han berättade mycket från förr, om underliga människor och ting, och om hjältar som vandrade genom dalgången, av vilka han själv förstås var en.
Han sa att han tillhörde några få, utvalda här i världen, utplacerade till hjälp och stöd.
Han hade mycket bestämda uppfattningar i andliga frågor och politik, och var omtalad som mycket stark, som förde ett liv som familjefar och snickrade sommarstugor på de platser där han bodde, och sjöng i kyrkan.

Min mor som alltid hade betraktat mig som speciell, men aldrig som autistisk (det visste ingen vad det var), fann någonting i Åredalen som gav mig en tankeställare om vem jag själv var, som fick mig att självmant ge mig ut på fjäll- och skogsvandringar och börja utforska·

·mitt föregående liv.

För det var så jag upplevde mitt liv; det speglades genom ett föregående som dvärg som levde ensligt och - enligt min styvfars sägen - hade tankar som Einstein, och kom fram ibland och hämtade gröt på ett fat.

Jag ska komma ner igen på jorden, och förklara det här med Gud och autism. Men eftersom utrymmet är begränsat framlägger jag bara en tanke jag hade under psykoterapin:
om det nu i något centrum i hjärnan finns det som är begreppet Gud; och så finns det som är jag någon annanstans, och det är det senare som ska tackla alla problem med omvärlden, samtidigt som det finns väldigt höga tankar om det andra stället i hjärnan, där Gud finns.
Varför då inte byta ut namnet jag mot Gud, så att den interna konflikten kan upphöra, när det bara handlar om arbetsfördelning inom ett nervsystem.

Min styvfar hade tre döttrar, och den yngsta - Ninni - fick han ta speciellt hand om, och hon kom att stå mig speciellt nära.
Idag kan jag se att hon också har dom autistiska dragen (hon var långsam i allt, och sa att hon var "gnällig" som liten, och proklamerade ibland sin särställning som någon som andra förväntade sig något speciellt av, ett ansvarstagande, en ledarroll).

Den järnhårda skrytsamheten (som kom från min styvfar) fördes alltså vidare omärkligt, och Ninni fick en dotter Anna, där handikappet visade sig tydligt tidigt, med försenad utveckling av talförmågan.
Och Anna fick jag ett speciellt förtroende för under våra långa fjällvandringar: hon blir min efterträdare däruppe.

Anna talar inte så mycket, men när hon ser falskhet och dom vuxnas neuroser påpekar hon det.
Och hon gör det med en röst som sitter utanpå. Den får en att undra om personen själv hör den och kan modulera klangen.

Och det har varit mitt eget stora problem - eller andras problem - därför min röstklang har varit så varierande och väckt förvåning och främlingskap, och jag har inte förstått reaktionerna.
Ända tills att jag tyckte att min röst (när jag sjöng i kyrkan) började genomtränga allt, så att den blev som vatten, så att jag inte hörde mig själv alls, bara kände med vilken lätthet jag sjöng, och såg hur åhörare gapade stort, fick stora ögon, och vek sig mot golvet·

(Jag fick avbryta sångarkarriären och bara fundera över och utreda vad som egentligen hände. Det verkade som ingen kunde ta till vara på min förmåga och hjälpa mig fram. Jag behövde hjälp för att komma framåt. Om jag fått beledsagning hade jag kanske kunnat utveckla förmågan.
Jag fann min autism (Aspergers syndrom).)

Uppe i Åredalen med min styvfar och utforskningen av tidigare liv, var mitt psyke på topp.
Men jag satt ofta och tryckte med något jag ville ha fram, och det var förbjudet att beträda hans speciella intresseområden, där endast han fick uttala sig; men samtidigt fanns svagheter - som att han varit ute efter en fadersersättning, och att han varit galen som liten, och mobbad och utstött, och hjälpte alltid andra som låg sjuka under dom epidemier som härjade i dalgången (eldade med ved), och överlevde alltid, p.g.a. hans av min mor och hans döttrar mycket omtalade styrka.

Men jag hade mina funderingar om vad styrkan egentligen bestod av.
Mina tvivel ledde så småningom till ett slut på all tilltro till auktoriteter (det kanske jag aldrig hade haft).
Jag minns hur jag satt med min styvfar på långbänkarna, och ett tv-program pågick, där Albert Einstein uttalade orden det finns ingen auktoritet.
Och det var i samband med detta det gulaktiga ljuset ersattes av en mörk tom rymd utan slut, där allt måste tas om från början, allt måste skapas på nytt.
Och sedan dess har jag fått ta hand om både Einstein och andra auktoriteter, och se vad deras ansträngningar berodde på, och skapa en ännu generellare teori.

Jag hamnade utanför allt, och fick samtidigt känslan av att vara världshistoriens största förbrytare mot allt levande.
Jag såg rakt på det levande, så att det generades och blev förlöjligat och förtingligat i grunden.

Min styvfar hade en föregångare i betydelse som SOL: min farmor.

Och mina hemskaste tvångstankar började vid hennes död.
I grunden måste förstås det skrämmande och hotfulla från djupet bero på nyfödda men ej ännu medvetna tankar om att solljuset eg. inte gällde mig, och att jag eg. var bedragen, och att hon eg. bar på hemska anklagelser mot mig, och jag mot henne.

Min farmor som ibland betecknats som mitt allt, var föreståndare för ett hem för mentalt sjuka i Småland, där hon var född, men gifte sig och blev prästfru på heltid, och betecknades som filantrop i dödsrunan.

Farmor var min autism (läs självkänsla), i dess allra positivaste bemärkelse, som det milda ljus från den uppstigande solen som jag alltid förknippade den med.
Och hon fyllde upp detta handikapp och fick det att framstå som en enastående tillgång. Hon introducerade mig på många av livets vägar, framförallt till kultur, och alla högra syften.

Hon var frihetslängtan, hon var en bild av Gud.

(Min bästa vän från barndomen kallade henne en gång för Gud. Honom kom jag ifrån just tack vare mina autistiska egenheter.
Och han lyckades på det civila planet, med att skaffa familj, bli det som han drömde om, genom sträng disciplin, och genom att nobba mina inviter till avstickare i tillvaron.)

Jag har haft en stor dröm som min styvfar och farmor överfört till mig, och kanske har jag redan förverkligat den, fast jag måste våga se den igen som den var när den var som glödhetast, och ännu ny, och uttrycka den på alla plan jag kan (kommande uppsatser) för att övertyga mig själv och andra om att det riktigt storslagna också kan uttryckas enkelt.

(För mitt förstånds skull har jag funnit att inom autismforskningen mina teorier kan betecknas som sådana som autister gör (eller inte gör) för att förstå hur dom själva - och universum - egentligen kan hänga ihop.

Och i det fallet är det egentligen bara på Tony Langdons (Autistic and Gay) hemsida jag hittar ett framework där min teori kan passa in.
Och min enklaste och mest heltäckande teori består bara av ett rutnät helt enkelt, och det kan sägas vara tillägnat min farmor (som hette Ruth), som stod för den klarhet jag fick i tanken, så att jag kunde klarlägga sambanden.)

Stefan Boreman