Inledning.
Jag hade ett stort medlidande med min mor, och trots en ständig flykt från hemmet, in i andra hem, ville jag alltid tillbaka hem, när jag tagit ut mig fullständigt.
Jag led oerhört mycket med henne i hennes ansträngningar, när jag såg att hon ville väl, gjorde sitt bästa, men kanske misslyckades.
Då kunde jag gråta länge för mig själv. Jag minns speciellt en gång när jag låg sjuk och hon kom med en bricka med en måltid till mig och henne själv, och hon tappade allt på golvet när hon passerade tröskeln.
Jag trodde att jag aldrig skulle sluta gråta.
Men under en febermardröm slog jag henne ursinnigt utan att veta varför.
I drömmen upplevde jag att jag färdades längre och längre in genom rader av tv-apparater, samtidigt som allting virvlade runt.
Var detta bara universums tomhet och ångest som hade satts ihop till en våldsmaskin, eller fanns det ett motiv bakom våldet?
I tv-apparaterna snöade det bara. Bilden hade inte kommit ännu.
En tanke kan vara vad som helst. Man brukar säga att något ser ut som en tanke. Och det är ofta så jag uppfattar saker som sker: som tecken och meddelanden till mig, som leder mig vidare på min väg att utveckla ett fullständigt tankesystem.
Och får jag bara tillräckligt med lugn och ro så
brukar mitt filosofiska system bli komplett -- och upplösa
sig själv. Då blir jag tom och börjar ta in
upplevelser om den värld tankebygget handlade om.
Det kan vara så starka och färgrika upplevelser att man kan tala om uppenbarelser.
Men det viktiga är att dom blir helt rena från tankens inflytande, och bara visar saker som de var -- objektivt -- och detaljrikt.
Den inre världen blir full av bilder, och ord måste uppfinnas på nytt.
Det blir nödvändigt att sätta namn på bilderna och deras delar, och då finns det bara känslan att lita till, eftersom inget rätt eller fel ännu finns, men en känsla att träffa rätt om jag siktar så långt bort som möjligt, för att undvika all ödesdiger konfrontation, och skapa en värld av evig fred.
Eftersom tankesystemet är något tidlöst som går som en spiraltrappa genom historien kommer mina upplevelser från alla håll och kanter i historien: insyner från minsta vrå, till panoramaperspektiv.
Så var kan jag känna mig hemma med det här sättet att fungera?
Jag kanske borde varit född för flera hundra år sedan
i Tibet, för att känna mig hemma, eller i Indien och blivit
fostrad till avancerad yogi.
Men jag tror att jag hamnade där jag hamnade för min fullständigt respektlösa hållning gentemot läror och system.
Men denna hållning kan också passa in inom begreppet autism, därför att det är något som saknas:
Ömsom är jag bara uppfylld av bilder, som kan innehålla alla typer av sinnesintryck, inklusive iakttagarens egna känslor (iakttagaren kan vara någon annan än jag själv t.ex. en historisk storhet), ömsom av namnsättningsarbete.
Om orden med innehåll och allt börjar forma meningar och resonemang i mitt huvud, så försvinner nämligen själva innehållet snabbt utom synhåll och resonemangen blir lätt abstrakta, formande superteorier av olika slag.
Den Heliga Birgitta kanske. Men hennes uppenbarelser var infekterade av tankar, som var på drift åt ett visst håll. Det fanns en känsla av tvång: att tvinga på andra, etc.
Det var inte ett komplett system som stod av sig själv.
Hos Swedenborg fanns ett system, men det skrämde, det har fortfarande sin udd kvar.
Det var alltså inte heller färdigt.
Det gäller att ta konsekvenserna av sitt tänkande -- eller annorlunda uttryckt: att inte skylla på andra.
Att ta ansvar för den sista enda biten kan tyckas vara ett oöverkomligt steg: att tvingas acceptera att någonting man trodde på var en lögn, att inte söka begränsningen hos någon annan, utan stå för den själv.
Allting blir myter, och dom invanda uppfattningarna faller lätt ihop.
Och energimängden i känslorna kan bli otympliga att hantera och kvalfulla innan energin finner ett uttryck.
Någon gång öppnades ett inre öga (himmelsöga), så att det gick att se till en avlägsen plats. Rakare uttryck går väl inte att tänka sig: att rum och tid överbryggas och energin kommer till uttryck på en plats där den bäst behövs.
(Rumstiden visar sig också vara mytisk.)
Energin (som ser) kan vara synligt som något ljusfenomen, eller ljus gestalt, t.ex.
Här går nog min eftersökta enda verklighet att skönja (som omnämndes i den första uppsatsen Autism inifrån) - en verklighet som alla kan uppleva lika där problem med upplevelsernas värde - värderingar - upphör.
(Problemet med okända sidor finns inte mer i en sådan verklighet.)
Eftersom problemet med åtskillnaden mellan en inre oklar och svårutforskad verklighet å ena sidan, och en yttre objektivt existerande verklighet, å den andra, visar sig bero på svårigheten att se dom maximala möjligheterna i tankens förmåga att utveckla teorier och framförallt:
Att inte låsa sig vid några (av auktoriteter) givna geometrier, utan låta tanken själv åskådliggöras av geometrier, och låta geometrier ständigt utvecklas som det tankeexperiment dom är.
(Det här blev en lång och svår mening, men jag menar verkligen vad jag säger, och jag kanske kommer att ge exempel genom tankeexperiment där man tänker sig linjer eller punkter, vilket kan leda till en känsla att gränsen mellan innanför och utanför raderas ut.)
Ta alltid dom barnsligaste av teorier som växer fram i ditt medvetande på största allvar, och prioritera dom. Ta med den barnsliga och ofärdiga tanken med in i vuxenlivet, och tänk att fostran är något som kommer senare·
Men hur ska det vara möjligt för förståndet att hänga med, och förstå att en sådan här teori för verkligheten har uppkommit?
Ja, i mitt fall är det inte så konstigt, därför att dom problem och våndor man har haft innan, gott och väl uppväger känslan av storhet efteråt. Man gör sig dom teorier man behöver, helt enkelt.
(Prestationen ligger kanske inte så mycket i att lösa problemen, som att acceptera att dom finns till.)
I mitt fall innebär den större klarheten, som teorin leder till, att en del bilder kommer, som innehåller svar på en del frågor rörande okända sidor av verkligheten, hur det var då och då, och vad som egentligen rörde sig i huvudet på dom inblandade.
(Frågorna hör alltså helt till mitt privatliv, även om man kan undra var gränserna för privatlivet går.)
En viktig fråga i det här sammanhanget, som läsaren kanske undrar över, och som jag själv också ställt, är hur jag kan veta att min teori verkligen rör verkligheten, och att bildernas innehåll är hämtade från verkligheten, dvs. att dom är sanna.
Mitt eget lilla bevis för detta har varit att uppsättningen bilder har blivit fullständig. Jag har börjat komma tillbaka till samma bilder som upprepas på exakt samma sätt, ofta ännu tydligare.
Och då har jag förstått att storyn är komplett. Och eftersom den är så full av miljöer och detaljer och tider kan den inte handla om annat än verkligheten, annars måste min story vara en verklighet större än den vanliga verkligheten.
Men det är klart: vem vill tro på någon som säger att han upplevt allt. Det har jag nog bara sagt till min mor. Och det var i ett sammanhang när jag hade med mig någon som jag visste min mor måste uppfatta som döden.
Och min verklighet kanske består av en fullständig rad av övergångar mellan liv och död.
Min tanke gick som en ryttare genom natten av okända krafter och spred ett förbjudet budskap till uppror mot invanda föreställningar, och band samman varpen av vitt väsenskilda trådar (t.ex. rött och grönt som i Röllakansväven som den första skriftliga sammanställningen av mitt arbete hette, den överlämnade jag till kyrkoherden i min hemförsamling som jag fortsatte att skriva till i många år).
Och vad blir det kvar i ett huvud där allt är fullständigt genomtänkt och utrett, och där allt som går att uppleva är upplevt?
Man kan säga att det blir kvar ett tankeexperiment som ser ut som en förvriden rest av vår förutfattade mening om tiden - dvs. livet.
Om det här klockexperimentet (se längst ned efter slutordet), har jag tänkt att det uttrycker allt mitt tänkande på enklast möjligaste sätt, och om någon skulle vilja bekanta sig med min tankevärld så kan det här tankeexperimentet vara en bra övning, för att vänja sig och se om man är mottaglig för mina tankar.
Det ser ut som ett framgångsrikt experiment på framsidan (som Einsteins klockexperiment), men det leder också till känslan att ha fel, att förlora och känna sig oerhört dum -- allting ser ut som det byggde på något som man gått och missuppfattat hela tiden.
Ja, faktiskt som om Einstein skulle få uppleva baksidan av den värld där hans teori hade rätt, och få stå för sitt misstag, men sedan börja komma på någon ny teori i bakomvärlden som ledde tillbaka till erfarenheterna i den gamla världen, osv.
Det är kanske tidlösheten som är den viktigaste egenskapen med klockexperimentet. Den innebär förvisso en slags tidsmaskin: en känsla att kunna färdas fritt i tiden, att ha ett liv oberoende av det som rör sig i tiden, och att vara med och skapa tidsströmmarna.
Den egenskapen kan vara bra om man känner sig jagad av tiden, om tiden är som en svärm med pilar som är efter dig - dvs. att du ligger främst och har ett ansvar för dom frågor som historien ställer sig.
Att inte leva med en tidsström, utan känna sig jagad av tidspilar, bör vara detsamma som ångest, och då kan det vara bra att hitta på ett sätt att börja agera mot tiden, och skapa en motström.
(Ett talesätt säger: Historien är min far. Och den enklaste relationspsykologiska tolkningen av tidmaskinen kan vara att just vända sig mot sin far.)
Jag tog helt enkelt och vände på pilarna så att dom vände tillbaka in i historien istället. Jag kom på att bli en reflektor för videokonferens (jämförelsen hämtad från datavärlden).
Jag tolkade syner som meddelanden och använde ett eget språk för det jag såg, och mitt sätt att reflektera skickade tillbaka synerna som näring till andra ställen i historien, där det började att röra på sig.
När man börjar få ordning på historien så här, börjar den likna ett hus -- t.ex. farmors villa - med flera samtidigt pågående tidsplan.
Den kanske börjar likna en människokropp, men framförallt huvudet.
Men det här sättet att få ordning på saker och ting leder framförallt till ett kontor i hjärnkontoret, en speciell trängande känsla högt uppe bakom pannan.
Och det fanns ett kontor högt uppe i farmors villa -- ett vindskontor -- där det bodde en old lady -- Violet -- som verkar vara den närmast ansvariga för den här speciella visdomen, som känns som ett kulhål som kommer inifrån huvudet och går utåt och framåt.
Violets röst har alltid hörts - fast det är inte ofta - när jag tagit det fulla ansvaret för min världsbild och utvidgat densamma.
Det ledde en mycket smal och brant trappa upp till vinden, och däruppe var det mycket mörkt och kallt och skrämmande, och det krävdes ett visst mod att gå fram ända till dörren till Violets rum, knacka på och hoppas att man inte störde den finare damen.
Hon hade en viss sorts humor som jag gärna spelade på, och som jag nog lärde mig mycket av, men Violet sa ifrån när det blev för mycket, och några gånger blev hon hemskt arg, vilket dock oftast övergick i gråt och beklagande.
Hennes röst var ömsom hög och melodisk, som koltrastens på taket utanför fönstret, ömsom hård och karlaktig, och ibland med förnäma pruttljud.
När hon ville vara ifred bad hon mig att lämna vindskontoret.
Det var mycket hemlighetsmakeri omkring hennes bakgrund, men jag frågade envist, och det framkom så småningom att hon var från England, och hade arbetat som guvernant hos familjer i USA.
Kan det vara så att Violets fostran skänkte hennes barn speciella egenskaper - som ordblindhet hos min far, och hos en amerikansk president - men vissa egenskaper som ibland kunde kallas Amerikas hopp.
En klasskamrat till mig under mellanstadietiden kände igen en av Violets barn i mig, och hon sade att hon älskade mig för att jag påminde om honom, och hon ville att vi skulle sätta upp en teaterpjäs som handlade om mordet på honom, och jag skulle ha huvudrollen.
Det blev en tid utan mobbning när klassen organiserade sig i denna uppgift (den skulle videofilmas också), och jag fick hålla i trådarna (regi och manus).
Ända till och med dom sista gångerna jag träffade Violet, när hon låg på sjukhus, vaknade alltid en humoristiskt instinkt vid våra möten.
Enligt min mor, som var närvarande vid Violets dödsbädd, uttalade Violet fruktansvärda saker vid sin bortgång.
Genom min mor hade jag också fått höra talas om hemska sidor hos min farmor också, vilket min far hade anförtrott min mor.
Men min farmor som jag var mycket hos, anförtrodde sig till mig angående min far, hur han hade varit, och hur hon förde honom till psykolog.
Vad skulle jag tro om allt detta? - Hur skulle min bild bli av dom verkliga förhållandena? - Hade jag att välja mellan en ljusare och en mörkare sida?
Mitt autistiska sinne har gjort mig så lagom trögfattad att jag precis hinner förbi ett förhållande för att kunna väga det mot andra förhållanden (relationer), så att hemskheterna får uppväga varandra.
Och kvar blir relationer bara, dvs. linjerna i rutnätet. Varje liten sträcka, eller relation, kan också ses som ett steg till bättre vetande i ett större sammanhang (om man går genom relationen).
Bilden jag får blir alltså så fruktansvärt enkel som ett rutnät av korsande linjer.
Och detta är min slutliga bild av hur allt hålls samman, och det enklaste sättet att tänka sig sinnet som maskineri.
För mig är alltså detta uppvaknande i rutnätet the final solution i alla bemärkelser.
Som tankeexperiment (att tänka sig hur rutnätet uppstår ur en linje) producerar rutnätet alla begrepp och symboler som normalt rör sig i tanken.
De första begreppen som går att urskilja är begrepp inom den teoretiska fysiken (elektricitet, magnetism, gravitation och kvanta), och jag har därför varit böjd att tro att det är denna modell som Einstein sökte ännu på sin dödsbädd, som skulle förena dom nämnda begreppen (fast han inte vågade tro att den skulle ta med kvanta också!).
Och fast just föreningen av Einsteins teori med kvantmekaniken ännu idag är den svåraste stötestenen, representerar dessa begrepp självklara egenskaper hos rutnätets utbredning, och är alltså inte svårförenliga.
Men i min modell är begreppet kvanta besläktade med andra begrepp som glömska (psykisk funktion), och kärlek (känsla).
Nätet tänkes nämligen bestå av en enda rät linje, ett faktum som gör att tanken ibland släpper greppet, så att nätet faller ihop (glömska) summariskt, vilket upplevs cirkelformigt (kvanta).
Och för autisten motsvarar denna rondör det vanliga sättet att fungera, eller den mängd människor som verkligen klarar det man tänker på.
Jag ska avsluta den här korta introduktionen av rutnätet med en betraktelse över rutans form, som den mest exakta bild man kan få av det svårfångade autistiska handikappet (som i mitt fall benämnes Aspergers syndrom).
Den växte fram under psykoterapin som själva
tidsramen för terapin.
Någonstans under terapin såg jag klart vad som
begränsade arbetet, nämligen att min empati för
terapeuten försvårade en ömsesidig syn på vad
mina svårigheter till växelverkan berodde på (min
autism), fast jag själv var inne på den linjen·
Uppkomsten av sidorna på rutan (som om man ritar på ett papper) beskriver olika faser i terapin:
När jag blev förstådd, när jag började tvivla på meningen med terapin och terapeuten efterlyste en dialog, och när jag var före terapeuten och tyckte att jag själv fick göra allt arbete och förutsåg terapeutens reaktioner, och till sist hur jag genomskådade hur planlös terapin varit från terapeutens sida:
Att terapeuten bara suttit och reagerat, och att hon reagerat med trötthet, desperation och frustration ibland.
Rutans form är en avslutad epok, med ett avgränsat innehåll -- ett liv -- som sammanfattar varje försök att komma in och bli delaktig i en relation.
Fortare än jag visste av var jag ute ur den.
Inom ramen kunde man urskilja en ellipsliknande form (den är egentligen en snedvinkling eller perspektivförvanskning av rutnätets skenbara cirkelform som betyder det friska och kärleksfulla sättet att se), och den var psykosen, som faktiskt hade konstaterats från början när jag sökte hjälp.
Under skrivandet av den här uppsatsen har det slagit mig att planetbanans form (ellipsliknande) har varit en ram för det raka tänkande som var verksamt i bildverkstaden, och enligt mitt eget bildtänkande (se ovanstående stycke) skulle då bildverkstaden vara en psykos, bara att jag inte tänkt på det förut, för dom olika ellipsformerna har legat i olika delar av huvudet.
Men det var alltså en mycket färgrik och
skapande psykos, som ledde från klarhet till klarhet.
Och om inte mörkret går ner över vreden kan nog denna psykos förbli ett sätt att leva och tänka, som inte stöter någon, bara frihet finns att lämna relationen när den övergår till svårigheter.
Och det är alltid relationen till min far jag har haft i bakhuvudet när jag tänkt på ramen för bildtänkandet, dvs. planetbanan.
Och den har ju vetenskapsmännen haft svårt att beskriva.
Och jag tror att det historiska komplexet med beskrivningen av planetbanan ligger i den undanträngda öskrämmande- sidan av fadersrelationen.
I ett av försöken att beskriva planetbanan matematiskt går raka linjer från ena sidan av banan till den andra, och det ser ut som mina avståndstaganden i relationen till min far.
Det raka bildtänkandet kan också beskrivas som vilda chanstagningar, mycket långsökta förklaringar, som gränsar till ironier, eller som avledande manövrer.
Nu anknyter jag till början på uppsatsen:
För mig har en tanke fått betydelsen av handling, dvs. en utveckling från ett tillstånd till ett annat, mot större vetande.
Och därför tänker jag mig oftast tanken
som en sträcka med riktning, dvs. en pil. Och det är pilar
och deras egenskaper jag skulle vilja tala om när jag beskriver
hur tankarna bildar ett fullständigt mönster:
hur blickpunkten följer raden av pilar så långt det
går att tänka, hur raderna börjar att korsa varandra,
och uppfyller all tomhet, tills en känsla av uppvaknande och
upplysning uppstår.
Jag menar därför att upplysning är en nödvändig följd av all vetenskaplig ansträngning, fast vi inte vet när den kommer: plötsligt blir allt ljus bara.
För mig har det stora mysteriet alltid varit hur orden hänger ihop med sitt innehåll och betydelse, och orden kan lika väl leva sina egna liv som dom fragment av mönster av korsande pilrader dom är (som gnistrar till som irrbloss i mörkret när dom går stick i stäv mot varandra).
För dom flesta pågår ordtänkande och bildtänkande parallellt, utan att man behöver bry sig om att det fungerar, eller hur.
En upplevelse av ett fullständigt mönster - en bild -- kan dock vara en sådan chock, att det leder till ett sjukhusbesök, eller i bästa fall till en revolutionerande teori, som för utvecklingen framåt.
Medan autisten har bildupplevelser jämt. Det betyder kanske en stor möjlighet till intelligenta prestationer, men också ett svårt handikapp, om det inte kan organiseras på rätt sätt.
Och om det leder till de mest lysande teorier om allt, kanske det bara förblir en del av privatlivet. Och kanske lyskraften helt förbrukas på en gång av behovet att lyfta sig upp ur tyngdkraften, känsla av tröghet, osv.
Och att börja tala om tänkandet som sådant kanske inte hjälper individen framåt, men bara tanken på att göra det kan vara viktig för att lysa upp, och förläna honom en känsla att det är något viktigt han kommit på.
Slutord.
Att gå förbi det svåra i relationer behöver inte ses som ett handikapp, det är i så fall ett plus med handikappet, det kan ju i sådana fall lika gärna uttryckas som att ta hänsyn, visa artighet och respekt. Det gagnar ju alla.
Och då är ju utgången given: maximalt kontaktskapande, med maximalt bibehållen integritet, och upplevelsen av framgången på det privata planet blir maximal utan att det skadar någon, utan att någon ens kan ana...
Klockexperimentet.
Tänk dig en urtavla med en minutvisare i rörelse. Och att urtavlan vänder sig i tanken, så att man ser att det på baksidan finns en likadan urtavla, också den med en minutvisare i rörelse.
Dom båda minutvisarna sitter på en och samma axel.
När man tänker sig vändningen kan man få en stark känsla av att visaren på baksidan går åt fel håll, och att det ligger en vetenskaplig upptäckt i detta.
Men vid närmare eftertanke kan man komma på att man tänkt fel, och att axeln egentligen borde gå av.
Och om man har en del tröghet kvar i tanken, brukar det här tankeexperimentet leda bristningar som känns behagliga. Man förlorar låsningar och förutfattade meningar som hindrade tankens frihet.
Men man kan också hamna på tanken att man bara inbillat sig någonting, och att experimentet är helt felkonstruerat utan hänsyn till hur det fungerar i verkligheten.
Men det finns ju alltid en möjlighet att hålla reda på att visarna verkligen går åt samma håll: när man ser lite av båda visarna samtidigt, när vändningen gått halvvägs.
Hemligheten med det här experimentet är väl att man kanske tappar en del kontroll under själva vändningen, eftersom det finns begränsningar för vad tanken kan hålla reda på samtidigt, och då orkar inte tanken se till att visarna fortsätter åt rätt håll när vändningen fullbordas.
(Men axeln kanske kan gå åt två håll samtidigt, om man bara tänker att den blir tillräckligt tunn, så att inte den förutfattade meningen om den verkliga egenskapen -- dess massivitet -- sätter ett käpp i hjulet.)
| webmaster@ashfa.cjb.net | Senast uppdaterad 1999 | http://ashfa.cjb.net/SB_4.html |