ETT HELT NYTT SÄTT ATT SE.______________

Behovet av nya förtroenden, stöd i andra, nya stödpersoner, tycks inte upphöra, snarare öka.

Stödet upphör snabbt och oväntat, men det har alltid varit så här - det vet jag.

Jag blev diagnosticerad för Aspergers syndrom, och jag har själv prickat in Tourette, ADHD och nu sist DAMP, också.

Och det senaste har jag kunnat pricka in tack vare ett stöd från en person som jag fick sällskap med, ut ur en e-postlista med högt i tak.

Det var skrikigt i listan; ibland ropade man på hjälp, ibland var det rena praktiska problem som avhandlades, och ibland lite mer upphöjda diskussioner:

Precis som det är under mitt eget skalltak.

Och DAMP:et blir min utväg, eller kalla det avloppshål, ut ur autismspektrumskalan -

genom den där känslan att vara överväldigad av så mycket som man vill uttrycka, utan att det går:

*segerruset* förlamar mig, och jag vill sjunka ihop och lämna världen, *besegrad*:

(Jag lånar några ord från Elektra i operan med samma namn, slutscenen då hennes bror kommit och gjort rent hus, och utfört hämnden, och alla skriker och ropar av glädje.)

"Om jag inte hör? Om jag inte hör musiken?

Den kommer ut ur mig själv.

De tusentals som bär facklor,

och vars fotsteg dundrar över hela jorden,

alla väntar på mig:

Jag vet att dom alla väntar, för jag måste leda dansen,·

·men jag kan inte,

Oceanen, den oerhörda, har inneslutit mina armar och ben,

och tynger ned:

jag kan inte lyfta upp mig!

·.

Tig, och dansa! Alla måste komma hit! Slut leden häromkring!

Jag bär bördan av lycka, och jag leder er i dansen.

Dom som är så lyckliga som vi dansar och tiger!"

(fritt efter H.v.Hofmannsthal, fritt efter Sofokles)

Jag har kunnat leva i detta läge som Elektra befann sig i, här vid slutet, och nöja mig med det, och orka stå på benen, och delta i dansen (jag började gå på diskotek efter jag fyllt 30), och glädja mig i denna oerhörda känsla att det är mitt jag som är allt, att det är världen som växer ur mitt jag, och om jag ser en människa lyfta sin hand mot sitt ansikte, så är det *min tanke* , och det är min själ hon berör när hon berör sitt ansiktes utsida...

...men det gör ont i min själ. Hon gör illa mig.

Finns det någon hjälp och stöd - ett omhändertagande - för det handikappet att jag inte kan göra distinktionen mellan mig själv och allt annat/alla andra.

Ska jag inte få glädjas i mitt jags oformlighet och få uppleva det som någonting positivt - som en positiv inställning till allting ?!

Och slippa tro att jag är begränsad och att resten är en inbillad samhörighet, dvs. att det bara är jag själv som har börjat gör mig själv illa, och inte kan sluta med det.

Hur som helst så faller jag ihop, och lämnar begripligheten i den autistiska begränsningen (autismspektrumskalan), och blir det där omöjliga fallet som bara rullar runt på golvet, är omöjlig att rå på, och påverka i någon riktning, och gnäller och jämrar sig över omöjligheten i allt.

Det är det tillståndet som egentligen är mitt centrala, som jag inte har fått leva ut i praktiken, som producerar dom mesta tankarna, som mest är någonting förverkligat i själen, men som framträder som ett mönster i livet genom att det bara ser ut som en rad misslyckanden, avhopp och jämmerliga omstarter.

Det är någonting som skriker i min utstrålning, något som uttrycker överdriven förhoppning, överdriven förväntan, som kan väcka starka reaktioner, och måste tas om hand, *täckas över*, sättas ord på...

Det finns något inom mig som sänder ut nödsignaler, fast jag inte själv är medveten om det.

Den som drar i en arm på det hopplösa fallet - dvs. som får kontakt med och förstår min tanke - måste också orka lyfta upp hela tyngden i kroppen, dvs. missuppfatta mig rätt, och det är bara något jag möjligen kan förbereda andra på, och göra klart, men jag kan aldrig förklara hur någon annan ska tänka för att uppfatta/missuppfatta mig på rätt sätt.

Men den utvecklingsstörda - den hopplösa som ligger på golvet av min själ - vill väl komma på benen, och omfamna den som drar i hans arm, omfamna med båda armarna:

så att min överansträngda tanke - den som sträckte sig efter ett början och ett slut - blir till en ren upplevelse av någonting, som den förstår att den ville ha.

*

I de tidigare uppsatserna drar jag med mig mycket material med tankar och berättelser upp ur ett oklarare rörigare djup av oordnade erfarenheter.

Och det är själva ytan - eller straxt ovanför denna - som är målet: en slags vakenhet och klarhet som ligger i rutnätets plan.

Och jag vet att kanske allt material som finns att tillgå, från mitt minne och liv, kan behövas för att illustrera rutnätets egenskaper.

Men det är mycket av *materialet* som känns genant för mig, och jag kan känna ånger över att det kommit ut, och det går upp för mig att det vore bättre att utgå från rutnätet och bara tala om det, eftersom det är slutprodukten, och det har en sammanfattande förmåga på alla dom oordnade erfarenheterna, och ger vid handen en rambudget för möjligheterna att utforska livet och dess förutsättningar, och ett *hushåll* för vetandet och det som blir upplevelsen.

Jag tror att rutnätet arbetar speciellt mycket med vakenhet och aktivering av medvetandet, motsvarande retikulära systemet i hjärnan, som är ett tätt nätverk av trådar som utgår från bl.a. hjärnstammen och sänder ut trådar till bl.a. hjärnbarken.

*Allt är bilder*, men en del bilder blir oerhört förenklade, och består av enkla geometriska konstruktioner i två eller tre dimensioner. Dom säger någonting om *resan* som ledde till alla dom andra bilderna, ett slags sammanfattningar av mål och mening med resan.

Min föresats är att bara göra reklam för den rutnätsliknande modellen i fortsättningen, och lansera den som idé.

Precis som dom flesta bilder från min *resa* säkert representerar dom *arketyper* (Jungs term) som lever i vårt kollektiva undermedvetna, som myter och grunder för våra medvetna tankar, så kan rutnätet också vara något som lever i de flestas medvetande under något mer eller mindre bestämt namn.

*Atlantis* kan vara ett namn på rutnätsmodellen genom tiderna, som den först omtalas i Platons dialog.

(Den handlar om en civilisations uppgång och fall, och betyder framför allt något som återstår att upptäcka och bevisa.)

("En allmän relativitetsteori" -som myt betraktad- skulle också kunna vara ett namn.)

Det är alltså inte nödvändigt för någon att *dissekera fram* rutnätet i sin hjärna, det finns där ändå.

I min hjärna kan det ses som en *theory-of-mind*-protes, alltså en ersättning för det naturliga sättet att förstå sig själv och andra och relationernas sammanhang, men som alltid när det gäller autistiska symptom - sedda inifrån - går det alltid att generalisera till den *normala världen* - och kanske till slut mytförklara Aspergers syndrom och autismen som helhet, och istället se det som en ovanligt stor och *drabbande* medvetenhet om livets förutsättningar som gäller alla.