Artikel publicerad i tidningen PsykologTidningen nr 16/96:

Felaktig syn på autism

I Pykologtidningen nr 12-13 1996 recenserar Cecilia Hector den bok jag skrivit om att växa upp och leva med ett autistiskt handikapp; "En riktig människa". Recensionen är lång och hennes inställning till min bok är genomgående positiv vilket säkert kommer att locka många läsare att köpa boken. Därmed torde jag ju vara mycket nöjd och till och med tacksam.
       Så är nu inte fallet. Detta beror på att Hector lyckas läsa och faktiskt uppskatta min bok men ändå till stora delar missa poängen med den. Hon drar dessutom fullständigt felaktiga slutsatser om mitt handikapp.
       I inledningen av recensionen, i samband med en mycket smickrande jämförelse med Joanne Greenbergs bok "Ingen dans på rosor" skriver Cecilia Hector att jag skildrar "en djupt störd människas inre värld" och eftersom boken är självbiografisk får jag förmoda att hon menar att jag är och/eller har varit djupt störd. Det skulle jag bestämt vilja påstå att jag inte är. Jag är handikappad, jag har en störning i hjärnfunktionen -- javisst. Men jag är inte djupt störd och jag var det inte heller som barn. Högfungerande autism/Aspergers syndrom är i sig inte en djup störning -- det är ett handikapp med biologiska orsaker. Vissa människor kan dock ha en annan problematik "ovanpå" sitt handikapp så att säga.
       Cecilia Hector benämner min avskärmning som "ett tillstånd av psykotisk tillbakadragenhet". Jag har mycket grundligt i boken beskrivit de svårigheter jag har med ett icke väl fungerande nervsystem -- att jag är neurologiskt och psykologiskt atypisk. Jag har också tydligt beskrivit hur energikrävande det är att leva med detta och att man därför måste "dra ur kontakten" ibland. Detta är inte en psykotisk tillbakadragenhet.
       Jag menar att begrepp som psykos och neuros över huvud taget inte bör appliceras på människor med högfungerande autism då vi är så väsentligt annorlunda att få människor har fantasi (och mod) nog att leva sig in i vårt psyke.

Vidare drar recensenten slutsatsen att det inte är bra att göra tolkningar av infantila önskningar när man har en klient som är på "bristnivå". Det som Cecilia Hector totalt missar är att jag varken befinner mig på brist- eller konfliktnivå, och att hennes teoretiska grund inte räcker till för att förklara min problematik. Om jag hamnade i besöksstolen hos Hector är jag ganska säker på att hon, liksom min tidigare terapeut, skulle tro att jag befann mig på "konfliktnivå".
       Sanningen är den att jag, en människa med högfungerande autism/Aspergers syndrom, inte alls har gått igenom de utvecklingspsykologiska stadier som ett normalt barn går igenom. Men det har inte skapat de brister i min mognad som det skulle ha gjort hos ett normalt barn därför att jag hade inte alls de behov, funktioner, drifter och önskningar som ett normalt barn har.
       Jag påstår inte att jag inte har brister i min mognad -- det har jag sannerligen! Men om man vill förstå dem (eller till och med överhuvud taget se dem) så måste man vara beredd att lägga de tidigare teorierna åt sidan och våga stå på okänd mark.

Trots att Cecilia Hector drar slutsatsen att tolkningar av infantila önskningar kan vara kränkande kan hon inte avstå från att göra sådana tolkningar i sin recension. Angående min förtjusning i böjda saker skriver hon: "För mig ter sig denna tvångsmässiga stereotypi som ett utslag av längtan efter moderns mjuka former, de som av olika skäl var otillgängliga för henne."
       För mig ter sig denna tolkning som ett utslag av den djupa skräck många känner inför det som är annorlunda, det som inte låter sig förstås med invanda och bekväma tankegångar. Det som kanske, om hon tar till sig det, tvingar en människa att omvärdera sina ståndpunkter och betrakta världen ur en ny synvinkel.
       Jag ser också tolkningar (hon antyder sådana på flera ställen i recensionen) som ett uttryck för en rädsla att förlora hoppet. Den psykodynamiska teorin erbjuder ett hopp som tycks vara livsviktigt för de trosvissa anhängarna. Den är löftet om en askungesaga för vuxna och terapeuten får vara den goda fen. Men om klienten har en autistisk störning som i allt väsentligt beror på ett skadat nervsystem, kommer hon varken att gå på balen eller träffa prinsen. Det gör att terapeuten inte heller kan försvinna vid tolvslaget med känslan av att ha fullgjort den goda fens uppdrag. Jag misstänker att detta blir för svårt att hantera för "den goda fen" varför denna verklighet helt enkelt inte får finnas.
       Angående mitt stora bitbehov skriver Cecilia Hector vidare: "Läsaren tvingas avstå från tolkningar av dessa egenheter, eftersom vi inte vet något om G:s första månader". Det tycks ha gått henne alldeles förbi att jag utförligt beskrivit vad som orsakade mitt stora bitbehov, nämligen en överkänslighet i tänderna beroende på ett skadat nervsystem som spelar sensoriska spratt. Men denna förklaring innebär ju förstås återigen att där inte finns någon psykodynamisk knut att lösa upp som skulle få mitt bitbehov att försvinna.
       Så blev jag mot förmodan bjuden på balen skulle jag kanske bita prinsen -- knappast vad den goda fen hade tänkt sig. (Men ack vilket tolkningsutrymme det skulle ge upphov till för den inbitne psykodynamikern!)

Jag tror att en psykodynamiskt inriktad terapi är alldeles utmärkt för människor som är hjälpta av det. Men att applicera detta synsätt på människor med autism kan göra stor skada. Skall en terapi med en högfungerande autistisk människa vara bra måste psykoterapeuten vara väl insatt i den kunskap som idag finns om autism. Notera dock att terapin kommer inte att göra en sådan klient i grunden mindre autistisk. Däremot kan ökad självkännedom leda till att man kompenserar bättre för sitt handikapp och på så sätt kan också vissa symptom förbättras och autismen bli mindre handikappande. Och för några av oss kan psykodynamiska teorier faktiskt vara till hjälp för att förstå andra människors beteende, som vi ofta har svårt att begripa.
       Jag tror inte alls att alla psykologer som arbetar enligt psykodynamisk teori tillhör den grupp av "fanatiker" som jag här beskrivit. Jag vet att alla inte gör det. Om någon ändå väljer att läsa detta som om jag vore generellt negativt inställd till psykodynamiskt inriktad psykoterapi så kan jag inte annat än beklaga detta.
       Sammanfattningsvis vänder jag mig emot att den psykodynamiska modellen används på det sätt som jag har beskrivit. Det är meningslöst och kränkande och berövar människor med högfungerande autism möjligheten att få riktig hjälp med sina problem. Om psykologer och psykoterapeuter har den psykodynamiska modellen som sitt enda verktyg leder det ibland till det som bäst sägs med ett engelskt uttryck: "If all you have is a hammer, everything will look like a nail".
       Jag är rädd att Cecilia Hectors sätt att göra tolkningar i sin recension av min bok bidrar till att sprida missuppfattningar om vad autism egentligen är och att det i förlängningen gör att ännu färre människor med högfungerande autism blir riktigt bemötta när de söker hjälp.

Gunilla Gerland, författare

© Copyright 1996 Gunilla Gerland

Tillbaka till första sidan