Artikel publicerad i tidningen Omsorgsperspektiv nr 3/97:

Både och och antingen eller, eller?

Utbildningsansvariga för PBU har introducerat sin variant av linje två i kärnkraftsomröstningen -- man ska ha ett "både-och-tänkande" när det gäller autism.
       PBU behöver givetvis ett brett tänkande när det gäller barns psykiska hälsa, där behövs inte bara både-och, utan också såväl-som, därutöver och med-mera. Det finns barn som t ex behöver hjälp att bearbeta trauman och de skall givetvis ha den hjälp de behöver. Men det finns också barn med neuropsykiatriska handikapp som bör få den hjälp de behöver. Detta "både-och-tänkande" som nu propageras för när det gäller handikappet autism har egentligen inte alls tillkommit för patienternas skull, utan för att inte trampa på några känsliga psykodynamiska tår hos personalen -- vissa av dessa tår är synnerligen ömma när det gäller autism. Att ansvariga hellre plåstrar om personalens tår än ser till patienternas väl kan knappast betraktas som något annat än ett svek.
       Att man inte skall ha denna variant av både-och när det gäller autism betyder nu inte att man istället skall ha ensidighet, människor med autism är unika individer som behöver olika former av hjälp och stöd. Men man måste ta till sig den forskning och kunskap som finns. Mycket som rör stöd till barn med autism har utvecklats inom pedagogiken och kommer kanske inte in i PBU:s värld om man inte aktivt söker upp kunskapen. Psykologin måste våga inleda ett förhållande med pedagogiken på området autism och man måste våga trampa på ömma tår för att bli överens om några grundläggande fakta:
       Det finns ingen psykogen autism* och autism kan således varken orsakas eller utlösas av psykogena faktorer; de autistiska symtomen är resultaten av ett skadat nervsystem; psykodynamiska, symboliska tolkningar är inte till någon hjälp för personer med autism; autism är inte en sjukdom utan ett handikapp och sålunda är det inte bot som är målet utan stöd och hjälpmedel.
       Utifrån dessa fakta, som också stöds av såväl vetenskap som beprövad erfarenhet kan man sedan bygga olika modeller för stöd och behandling. På denna grund kan man låta mångfalden av behandlingsmetoder växa. Behandling då i lindrande, inte botande, syfte. Talar man för övrigt med vuxna med autism är det sällan oss själva eller vårt eget grundläggande handikapp vi har problem med. Det vi ofta upplever som mest handikappande är omgivningens oförmåga att förstå och att vi inte förstår dem vilket gör att vi behöver mycket konkreta förklaringar, samt våra problem med sinnesintryck, t ex en hyperkänslig hörsel eller ett ofattbart starkt luktsinne.
       Autism utmanar, liksom andra handikapp, den lilla hemmafixaren i såväl behandlingspersonal som andra, de vill gärna dit och rätta till. Laga det som är trasigt. Resultatet blir ofta en psykisk variant av de proteser man påtvingade de neurosedynskadade barnen på sextiotalet.

Förlåt dem ty de vet icke vad de gör
Det är märkligt att man till exempel från Ericastiftelsen (inbjudna att tala om autism för PBU-personal) gärna talar om hur ofta personalen känner att de inte förstår, hur svårbegripliga motöverföringarna är -- men ändå inte funderar över om detta kan tyda på att den behandlingsmetod man valt är felaktig.
       Ingen har forskat i hur motöverföringar ter sig när det gäller terapi med människor med autism. Flera personer med handikappet har dock upplevt hur de inte blir sedda och istället blir mottagare av märkliga och starka "strömningar" från behandlarens sida, om man ska kalla dem överföringar, motöverföringar eller projektioner är inte riktigt klart eftersom den psykodynamiska terminologin inte täcker detta område. Att behandlare skulle få att göra med patienter vars psyke har en väsentligt annorlunda struktur är en vit fläck på den psykodynamiska kartan. Därför -- och på grund av att man från behandlingssidan har så svårt att förstå handikappet -- blir motöverföringarna (låt oss kalla dem det) särdeles kraftiga och får ett stort och omedvetet spelrum.
       Det faktum att människor med autism ofta har en slags medfödd neutralitet och inte går in i relationer och beroenden på samma sätt som andra, tycks skapa en slags reflektionsyta för terapeutens behov. Neutraliteten tycks nästan tjäna som bränsle för terapeutens relationsbehov och jag misstänker följande:
       Psykoterapeuter/-analytiker har lärt sig att tolka allt i relationer och kanske är många just en människotyp som ser relationer som mycket viktiga. Det kan bli hotfullt för dem att det finns människor som de uppfattar som avvisande, "kyliga", "likgiltiga för relationer". Kanske väcker det en stark längtan att såväl "bota" personen från detta tillstånd som terapeuten själv uppfattar som så avskyvärt. Företrädare från Ericastiftelsen menar ju bland annat att det sätt som majoriteten har relationer på är det riktiga och att barn med autistiska handikapp skall omformas för att bli sådana (ett exempel på "projektiv empati" som jag skall återkomma till). Detta står i en intressant kontrast till den respektfulla och stödjande behandlingsmetod som psykolog Christina Lögdahl, Autismcentrum i Eskilstuna, utvecklat för personer med detta handikapp som kan sammanfattas i en av hennes unga patienters kommentarer -- "du fattar vad jag menar och så försöker du inte göra om mig".
       Det faktum att barnet med autism kommunicerar på en konkret nivå och terapeuten/analytikern på den symboliska nivå hon är skolad i gör att de sällan riktigt möts och det ökar förmodligen terapeutens behov av att tolka symboliskt i ett hopp om att förstå. Men det är fel verktyg, det är som att försöka använda en hammare till att skruva i en skruv. Tolkningar som att ett autistiskt barns fixering vid att bära på en tom hink skulle stå för att han bar på en tomhet, eller att ett autistiskt barns skräck för att passera dörrar skulle ha med skräck för att passera förlossningskanalen att göra, är typiska exempel på detta. Men talar man med personer med autism som när de blivit äldre kan berätta varför, så brukar anledningen vara -- helt i enlighet med hur den autistiska människans psyke fungerar -- mycket konkret. Hinken hade en behaglig struktur eller gjorde ett fint ljud när man knäppte på den, dörrarna lät otäckt när de öppnades. Här brister ofta inlevelseförmågan hos terapeuten/analytikern, som inte har en aning om hur det kan vara att leva med förvrängda sinnesintryck på grund av ett skadat nervsystem.

Objection, your honour!
Det har skett ett stort misstag. Man har gjort det som var en teori till en alltomfattande sanning utan att ha någon grund för det. När det gäller objektrelationsteorin tror många fullt och fast att alla människor är funtade så. Ericastiftelsen kan återigen utgöra exempel. Alla har objektreprestentationer sade en företrädare därifrån till personal på PBU nyligen. Men om man applicerar den teorin på en person med autism, som har helt annorlunda inre strukturer så hamnar man helt fel. Man försöker pricka in Nordamerikas städer på en karta över Afrika. En person med autism eller Asperger syndrom, en konkret person med ett "rätlinjigt" sätt att fungera, kan då tyckas ha synnerligen ointegrerade objektrepresentationer, på samma sätt som man kan få Pittsburgh att ligga på Kilimanjaro.
       Men en person med autism som inte har samma sätt att relatera till andra människor är kanske en person som sätter principer före relationer och som reagerar direkt och konkret i en konflikt. Det skulle då kunna tyckas att den "onda" delrepresentationen inte är integrerad med den "goda" (och Alaska kanske ligger i Marocko). Men så är det inte alls! Tvärtom. De är, om man så vill, så välintegrerade att personen med autism kanske inte alls behöver plocka fram och vifta med sin "goda" representation av den andre i en konfliktsituation.
       Uttrycket "projektiv empati" har myntats av en person med högfungerande autism. Denna projektiva empati är något som många, många behandlare gör sig skyldiga till utan att ha en aning om det. Man anser att relationer på det "normala" sättet, är det absolut viktigaste i livet och därför måste också personer med autism få hjälp att ha sådana relationer, att bli sådan som terapeuten själv är. Det är inte fråga om projektion i ordets egentliga bemärkelse, eftersom den psykodynamiska terminologin inte omfattar dessa mekanismer. Men även om det inte är en projektion i den bemärkelsen att det projicerade är något som trängts bort så är själva projektionen omedveten och den tycks dessutom ha projektionens karaktär av försvar -- antagligen är det alltför hotfullt att ta in att det finns människor som faktiskt kan leva mycket goda liv utan den typen av relationer som terapeuten själv anser vara livsviktiga.
       Personer med autism kan vara känsliga för avvisanden eftersom många på grund av sitt annorlundaskap ofta utsätts för sådana, men de tycks inte ha den djupa skräck för avvisanden eller för att bli ignorerad som den så kallade normala människan ofta har. Känslolivet hos personer med autism är, liksom tänkandet i övrigt, ofta mycket konkret. Att detta skulle vara sämre än det känsloliv som majoriteten har är en vanföreställning. Många med autism uttrycker i stället lättnad över att inte behöva delta i det komplicerade relationsspel som så kallade normala människor ägnar sig åt.
       Om man nu läser allt detta som ett påstående att personer med autism skulle må bäst instängda och isolerade från omgivningen så har man totalt missförstått mig. Människor med autism kan ha, och har, relationer till andra människor men de ser annorlunda ut. Människor med autism har inte samma inre strukturer som andra och därför vilar deras relationer på en helt annan grund, vill man hjälpa och stödja dem så måste man vara lyhörd för och förstå detta.

Gunilla Gerland
har högfungerande autism/Asperger syndrom och är författare till boken "En riktig människa"

* Termen autism myntades av Eugen Bleuler 1911 och betydde då självförsjunkenhet (grekiska: autos = själv, jag). Autism i bemärkelsen självförsjunkenhet, som delsymtom vid schizofreni och andra eventuellt psykogena tillstånd, har i stort sett fallit ur språkbruket och har kommit att betyda det handikapptillstånd som diagnostiseras enligt kriterier i bland annat DSM-IV. Det är i denna betydelse jag använder termen autism i denna artikel, inklusive de övriga autistiska handikappen Asperger syndrom och Autismspektrumstörning UNS. Vill man kan man naturligtvis hävda att det finns former av psykogena autistiska tillstånd, alltså om man använder ordet enbart i bemärkelsen inåtvändhet, avskärmning och när det inte finns övriga symtom på autistisk störning enligt DSM-IV eller annan diagnostisk manual. Jag önskar dock att ordet autism inte alls skall användas i sådana fall, då det skapar förvirring kring just etiologin.

© Copyright 1997 Gunilla Gerland

Tillbaka till första sidan