Denna artikel är ett svar på Håkan Erikssons debattartikel som var införd i Dagens Nyheter den 27/2 1998. Den refuserades dock av DN:s debattredaktör.

Svar på artikeln om den påstådda överdiagnosticeringen av neuropsykiatriska funktionshinder

Håkan Eriksson skriver på DN Debatt den 27/2 om Neuropsykiatriska diagnoser. Om han begränsat sig till att uttrycka oro för felaktigt ställda diagnoser eller slarviga utredningar hade jag helt och fullt hållt med honom. Problemet med Håkan Erikssons artikel är dock att den så totalt förbiser diagnosens betydelse för den enskilda patienten, vare sig denne är vuxen eller barn.
       För oss som har neuropsykiatriska funktionshinder kan diagnosen innebära en lättnad och en förklaring, och ersätta tidigare förklaringar som att man helt enkelt är "knäpp" eller "dum i huvudet". Det är både oss och vår omgivning mycket främmande att definiera funktionshindret som "abnormt" eller "sjukt" (ord som Håkan Eriksson använder), like lite som en person med hörselskada och dess omgivning definierar funktionshindret så.
       I diagnostiseringen ligger dessutom möjligheten att träffa andra med samma handikapp och därmed kunna känna igen sig och få ökad självinsikt. Många med Asperger syndrom uttrycker en oerhörd lättnad över att få veta att det finns andra med samma sorts svårigheter. Barn med de här handikappen har inte heller bara problem i skolan, som man skulle kunna tro när man läser Håkan Erikssons artikel. De lever med sitt funktionshinder dygnet runt och vinsten med diagnosen är därför också att den i sig själv, tillsammans med den samlade kunskap som finns hos klinik och i relaterade handikappföreningar, hjälper hela omgivningen att bättre förstå och därmed hjälpa barnet. Håkan Eriksson talar om överdiagnostik men jag skulle hellre vilja tala om felaktig diagnostik. Detta eftersom jag tror att de som har neuropsykiatriska funktionshinder men inte får diagnos är minst lika många som de som felaktigt får en sådan diagnos.
       För att undvika att felaktiga diagnoser ställs måste man kräva att diagnosen alltid ställs av en person som är kunnig inom neuropsykiatri samt att den föregås av en noggrann utredning. Utredningen skall alltid innehålla anamnes, samtal med patienten själv (och anhöriga om detta är möjligt) samt psykologtestning och bedömning. Om man lyckas få psykiatrin att nå upp till detta, främst genom att bygga ut den neuropsykiatriska verksamheten så att alla som behöver har möjlighet att få en utredning inom rimlig tid, kan förhoppningsvis de felaktiga diagnoserna minska i antal.
       När det gäller Håkan Erikssons jämförelse mellan rikstagande i stenålderssamhället och damp-problematik så kan jag se poängen i hans exempel, men detta låter sig alls inte överföras på andra neuropsykiatriska funktionshinder som till exempel Asperger syndrom. Det är helt säkert så, som Håkan Eriksson skriver, att människor med damp och Asperger syndrom alltid funnits, även om de inte definierats så. Men det är också förmodligen också så att de flesta av dem, som jag, känt sig utstötta, utanför och haft det svårt. De fungerade troligen inte ens särskilt bra i stenålderssamhället. Med funktionshinder som damp och Asperger syndrom följer nämligen inte bara någon slags "buspojkaktig" överaktivitet, utan också ofta motoriska problem, som jag föreställer mig var lika problematiska då som nu. Det krävs god motorik också för att jaga, plocka frukt och bär, tillreda kläder och mat.
       Det är med kunskap man förebygger diagnostikproblem av detta slag, inte med skrämskott och romantiska föreställningar om vad som är änaturligtä för människan.

Jag kan hålla med Håkan Eriksson om att det är lite löjligt att ställa diagnoser på nu döda personer trots att jag själv gjort mig skyldig till att använda exemplet Einstein i en av mina böcker. Min tanke var att när nu redan Einstein utnyttjats så mycket i kommersiellt syfte, som vykort till exempel, så kunde han få utgöra en positiv förebild för barn och ungdomar med Asperger syndrom. Långt värre tycker jag att det är med de "distans-diagnoser" som ställs på levande personer som läkaren aldrig träffat, så som har skett i några fall med uppmärksammade brottslingar de senaste åren. Misstänker man neuropsykiatrisk problematik bör personen genast, brottsling eller inte, få en ordentlig utredning.
       Jag har, precis som Håkan Eriksson säkert också gjort, stött på fall där man ställt diagnosen, inte för att man tror att personen har funktionshindret utan för att denne "ska få hjälp". Det är givetvis helt förkastligt och det är alls inte säkert att pedagogik som är särskilt anpassad för respektive funktionshinder hjälper ett barn med annan problematik. Det kan dessutom vara helt förödande för till exempel en liten Aspergerklass att få en elev med en helt annan, kanske socialt eller emotionellt orsakad, problematik. Hela klassen kan sättas i gungning, mobbningstendenser och andra problem kan uppstå.
       Det bör snarast göras en stor och samlad satsning för att sprida riktig kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder såväl i skolan som i samhället i övrigt. Detta för att undvika både under- och överdiagnostisering. Kapaciteten för att göra riktiga utredningar måste öka. Dessutom måste ytterligare forskning på området komma till, så att differentialdiagnostiken kan bli säkrare. Finns det kanske andra hjärnfunktionsstörningar som kan ge en symptombild som liknar den vid Asperger syndrom, men med mer uttalad aggressivitet och mindre uttalade sociala svårigheter?
       Om Håkan Eriksson menar att lärares pedagogiska verktygslåda måste växa och skolans miljö förbättras så att barn inte är beroende av diagnos för att få rätt hjälp i skolan, så instämmer jag i detta. Men det betyder inte att diagnoser blir överflödiga, eftersom de kan betyda mycket för insikten om sina egna svårigheter och möjligheten att utveckla strategier för att klara tillvaron bättre.

Gunilla Gerland

© Copyright 1998 Gunilla Gerland

Tillbaka till första sidan