Publicerad i Ögonblick -- ges ut av Riksföreningen Autism -- nr 3/97

Bettelheim i nytt ljus

En nyutkommen biografi över Bruno Bettelheim (Richard Pollak, The creation of Dr. B, Simon & Schuster) visar en ny bild av Bettelheim och hans arbete. Boken har blivit mycket välkomnad av bland annat ASA, American Autism Society, och Richard Pollak föreläser numera ofta i sammanhang som har med autism att göra.

I början av nittiotalet, strax efter Bettelheims död, kom rapporter om att denne man som prisat "kärlek" som behandlingsmetod för emotionella störningar (till vilka han räknade autism), inte varit den han utgav sig för att vara. Före detta patienter och personal trädde fram och vittnade om den psykiska och fysiska misshandel som förekommit på Orthogenic school där Bettelheim ledde arbetet. Tyvärr fick deras röster ingen större genomslagskraft eftersom "Dr B" som han kallades, redan hade gjort sig känd för sin enorma förmåga till empati och medkänsla i hela världen. Han lyckades dessutom bli självutnämnd "expert" på alla de områden han kom i kontakt med, till exempel koncentrationsläger, autism och kibbutzer.
        Den mest kända av Bettelheims böcker på området autism är Den tomma fästningen -- vilken någon så träffande kallat "Den tomma boken" -- som kom ut på svenska 1982 (originalet trycktes 1967). I den tar Bettelheim upp fallbeskrivningar av barn med autism som han menar har botats på hans skola. Men i denna bok, precis som i Bettelheims övriga texter, är läsaren hänvisad till att tro honom på hans ord. Det underlag som han menar sig ha använt är fortfarande sekretesstämplat av skolan. Han redogör dessutom aldrig över hur han fått kännedom om olika fakta.
        Bettelheim ansåg bland annat att autism orsakades av att föräldrar -- medvetet eller omedvetet -- önskade livet ur sina barn. Autism utvecklades alltså som ett skydd och psykiskt försvar när barnen kände sig hotade till livet. Det var endast i en kärleksfull miljö, och helst så långt bort från föräldrarna som möjligt, som detta tillstånd kunde botas, menade Bettelheim.

Fabricerade uppgifter

Richard Pollak visar i The creation of Dr B på ett mycket övertygande sätt att "Dr B" till stora delar var en bluff. Bettelheims tyckte sig aldrig behöva underbygga sina påståenden med fakta. Även i det han kallar forskning finns inga underlag som kan granskas. När han brukade hävda att psykoanalys var en konstform och inte en vetenskap, kan det hända att han på sätt och vis hade rätt. Hans skäl för argumentet var dock att få uppträda på den vetenskapliga arenan utan att behöva kritiskt pröva sina egna och andras ideer.
        Bettelheim var alldeles uppenbart en karismatisk person som hade en god förmåga att manipulera människor. Detta tillsammans med beskrivningar av hur han kunde förödmjuka såväl sin personal som sina studenter, och sedan få dem att gråta ut hos honom gör att bilden blir obehagligt lik en sektledare.
        Hans karriär startade med essän Individual and Mass Behavior in Extreme Situations som handlade om hur judar regredierade till infantilt beteende i koncentrationsläger. Bettelheim, som var jude själv och satt ett par år i koncentrationsläger före kriget, fick enormt mycket uppmärksamhet för denna artikel (och i ett av de senare numren av PsykologTidningen, 12-13 97, skriver professor emeritus Torsten Husen hur han greps av denna artikel, men noterar också att en sak som gjorde artikeln märklig var att den saknade alla typer av referenser och noter som vetenskapliga artiklar normalt sett har).
        Att Bettelheim var den förste att skriva om koncentrationslägren gjorde honom naturligtvis snabbt till expert. Pollak visar dock att Bettelheim måste ha fabricerat en hel del uppgifter i essän. Det finns ingen möjlighet att han kan ha träffat, och än mindre intervjuat, så många fångar som han påstod sig ha gjort. Bettelheim hade nämligen under större delen av sin tid i Dachau och Buchenwald inomhustjänst på grund av sin dåliga syn. Pollak har också intervjuat medfångar till Bettelheim som aldrig såg honom utföra några av de påstådda intervjuerna.

Dags att begrava Bettelheims teorier

Om Bettelheims karriär startade med en bluff, så fortsatte den inte heller på något annat sätt. Han påstod i sina skrifter, intervjuer och föreläsningar ett flertal osanna saker, som till exempel att han haft barn med autism i sin vård i hemmet i Wien, att han gått i lära hos självaste Freud, att han hade träning i psykoanalys och många liknande saker. Han kom också med åren att hävda att skälet till att han tillfångatogs och sändes till koncentrationsläger var att han arbetat i motståndsrörelsen. Ett, enligt Pollaks efterforskningar, helt osant påstående. Skälet, var för honom som för så många andra, enbart det att han var jude. När han sökte arbete i USA efter att ha släppts ur koncentrationslägret, utökade han också sin meritlista med osanna uppgifter.
        Att essän Mass behavior baserade sig på falska uppgifter (och dessutom blivit oerhört kritiserad av andra judar med erfarenheter av koncentrationsläger) är mycket viktigt i detta sammanhang, eftersom det var med de teorier han där presenterade som grund, som han byggde sina teorier om orsakerna till autism. Han menade sig nämligen se avsevärda likheter mellan hur fångar i koncentrationsläger reagerade och beteenden hos barn med autism.
        Om man är det minsta insatt i hur en riktig och ansvarsfull psykoterapeutisk behandling går till förstår man genast att Bettelheim var en charlatan, även om man undantar hans behandling av autism. Han vägrade konstant att gå i egen behandling och menade att den "analys" han gått i Wien varit fullt tillräcklig. Detta trots att den varade under kortare tid än ett år, genomsnittligt en eller ett par gånger i veckan, och att den skedde före hans traumatiska tid i koncentrationsläger. Han tog inte heller emot någon form av handledning. Detta till trots bedrev han enskilda terapier med sin personal, ett förfarande som nog skulle anses mycket olämpligt, och kanske till och med oetiskt, av vilken analytiker som helst idag. Dessa anställda var för övrigt i ofta unga kvinnor som varit stora beundrare av honom genom hans böcker innan de fick anställning på hans skola.
        Att den störde och olycklige man som aldrig ansåg sig få tillräcklig uppskattning och som åldrades med bitterhet tills han tog sitt liv den 12 mars 1990, kom att få ett sådant enormt inflytande att han finns omnämnd som autismexpert i modern studentlitteratur, känns osannolikt. När man läser Richard Pollaks biografi förstår man dock hur det ändå kunde hända och att många samtida faktorer bidrog till detta. Men nu när vi vet bättre är det sannerligen dags att psykologer och andra lägger bort Bettelheims ideer om autism för gott.

Gunilla Gerland

© Copyright 1997 Gunilla Gerland

Tillbaka till första sidan