Artikel publicerad i Läkartidningen nr 16, 1998

Patienter med autism kränks i psykoterapi

Lisbet Palmgren menar i Läkartidningen 12/98 att autism skulle kunna vara "det känsliga barnets tidiga undertryckande av icke besvarade känslor". Denna föreställning finns det inte någon vetenskaplig grund för.

Palmgren hävdar vidare att psykoterapi skulle vara en riktig behandlingsform vid autism. Som underlag för detta tar hon Axlines bok "Dibs söker sig själv" och beskriver hur stort intryck boken gjort på henne. Detta är knappast förvånande, eftersom just den här typen av böcker - som skildrar psykoterapeuten som den som "räddar" klienten ur ett "fasansfullt" tillstånd - ofta gör stort intryck på den om autismspektrumstörningar okunnige läsaren.

Som analytikern ser det
Dessa böcker är tyvärr vanliga inom den psykodynamiska skolan. De bygger i allmänhet på fallbeskrivningar, vilket gör att läsaren vet mycket litet om hur patienten uppfattat behandlingen.

En liknande bok av psykoanalytikern Anne Alvarez [1] utkom 1997. Den på autismområdet kunnige läsaren ser dock att det i boken beskrivs en psykoanalys som pågår till 98 procent i analytikerns fantasi och möjligen till 2 procent snuddar vid den autistiske pojkens verklighet. Det kan till och med vara så att dessa 2 procent bidrar till en försämring; man kan ana att Alvarez benägenhet att tolka i sexuella termer bidrar till ett sexualiserat beteende hos patienten.

Missförstådda och kränkta
Palmgren ignorerar de självbiografiska texter som skrivits av personer med autism där människor beskrivit hur de känt sig missförstådda, kränkta och ibland felbehandlade i psykodynamisk psykoterapi. Hon tycks också ignorera det faktum att vuxna med autismspektrumstörningar - åtminstone de som har förmåga att uttrycka sig - ofta inte alls anser sig vilja bli "räddade" eller "botade" från sitt handikapp.Vi vill i stället, precis som människor med andra handikapp, få möjlighet till stöd, hjälpmedel och anpassning av omgivningen. Där kan också samtalsstöd ingå [2], men varken de psykodynamiska, psykoanalytiska, objektrelationsteoretiska eller ens de traditionella utvecklingspsykologiska teorierna kan appliceras. Detta eftersom människor med autismspektrumstörningar har avvikande psykiska strukturer, som uttrycker sig bland annat just i begränsningar och medfödda avvikelser på de områden där de psykodynamiska teorierna har sina fundament, nämligen förmågan till fantasi och det symboliska tänkandet, språket, ömsesidiga relationer och driftslivet.

Sammanfattningsvis anser jag att det idag finns tillräcklig kunskap för att slå fast att psykodynamisk psykoterapi är kontraindicerad vid autismspektrumstörningar. Ingen studie har kunnat visa positiva resultat av psykodynamisk behandling på detta område, och flera experter har pekat på riskerna [3, 4].

Det behövs dock en svensk vetenskaplig genomgång av litteraturen, som då inte bara tittar på psykoanalysen utan även på om andra former av psykodynamisk psykoterapi visat sig ha några positiva effekter för personer med autismspektrumstörningar, samt i så fall om dessa effekter kan anses så stora att de är värdefulla med tanke på den uppenbara risken att patienten blir misstolkad och kränkt av behandlingen.

Frågan är nu om Socialstyrelsen i den kommande kunskapssammanställningen kommer att ta sitt ansvar på detta område.

Gunilla Gerland
författare, Stockholm

Referenser

1. Alvarez A. Levande sällskap: psykoanalytisk psykoterapi med tidigt kontaktstörda och traumatiserade barn. Stockholm: Natur och Kultur, 1997
2. Lögdahl C. Psykologisk behandling vid Aspergers syndrom - ett försök att förstå och lindra ett okänt handikapp. Landstinget Sörmland, 1996.
3. Wing L. The autistic spectrum: A guide for parents and professionals. London: Constable, 1996.
4. Gillberg C. Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: normala, geniala, nördar? Stockholm: CURA, 1997.

© Copyright 1998 Gunilla Gerland

Tillbaka till första sidan