Jag vet inte om det alltid har varit svårt för mig att göra praktiska saker med andra människor närvarande, men jag minns att jag hade problem i högstadiet. Fysik, kemi och hemkunskap var mardrömslektioner. Idag vet jag inte hur jag tog mig igenom dessa timmar, så dåligt som jag mådde. Det måste ha varit vuxenvärldens disciplin som fick mig att fortsätta gå dit vecka efter vecka. Att skolka var en möjlighet som inte existerade för mig, tanken föll mig nog inte ens in.

Det som hände var att jag blev totalt tanke- och handlingsförlamad inför laborationerna. Jag kunde helt enkelt inte fungera, hur jag än försökte. Jag förstod inte vad jag skulle göra, trots att det var relativt enkla instruktioner vi fick. (Idag inser jag att det hade gått lättare om jag fått dem skriftligt och fått vara ensam när jag laborerade.) Så fort det handlade om att använda redskap och utföra en praktisk handling uppstod ångesten och oförmågan. Och jag kunde inte förklara för någon, inte ens för mig själv, vad det var som hände.

Det var likadant i träslöjden, tror jag. Däremot gick syslöjden lättare. Jag lyckades aldrig lära mig trä i maskinen riktigt eller åstadkomma några sömnadsmässiga storverk, men jag fick sitta på min egen plats och jobba i lugn och ro, utan några grupparbeten.

Någon gång i tonåren började jag gå till Kyrkans Ungdom på kvällarna, och då uppstod liknande problem där. Vi var indelade i grupper som turades om att ställa fram fika på träffarna och jag slapp förstås inte undan. Man kan väl knappast föreställa sig något enklare än att duka ett kaffebord, men jag kunde faktiskt inte! Jag var så osäker på hur jag skulle göra. Ska jag ta fram allt som står i kylskåpet eller bara vissa saker? Hur ska jag bära mig åt med kaffekokningen och disken? Vad förväntas jag göra och hur? För andra verkar det så självklart...

En gång blev jag ombedd att gå till övervåningen och hämta "termosar". Jag gick snällt upp och letade. Och letade. Efter att ha velat runt en lång stund gav jag upp och gick ner och bekände att jag inte kunde hitta dem. En annan person skickas upp. Han kommer ner efter två minuter med två kaffekannor som han håller upp framför mig. "Vad var det för fel på de här? De stod ju där uppe!" Hans tonfall var anklagande, nästan misstänksamt, och jag kunde inte försvara mig för jag förstod inte själv vad som hade hänt. Jag hade faktiskt sett de där kannorna, men inte förstått att det var dem jag skulle hämta. Såhär långt efteråt misstänker jag att det hade med orden att göra. Jag blev uppskickad för att hämta termosar men det jag hittade var kaffekannor, eller "TV-kannor" som de kallades i mitt hem. Termosar var något annat; sådana man hade med sig i skogen. Antagligen fick jag inte bilden att passa med ordet. Min inre mall av vad en termos var stämde inte. Och jag var så rädd att göra fel att jag inte vågade chansa.

I många år förstod jag inte varför jag gjorde sådana här missar, eller varför jag inte förstod sådant som verkade så självklart för andra. I flera år gick jag omkring med misstanken att jag kunde vara lätt utvecklingsstörd och att mina föräldrar visste om det men hade hemlighållit det för mig. Sedan funderade jag på om led av någon slags inlärd hjälplöshet till följd av uppväxtmiljön. Men ingen förklaring var riktigt tillfredsställande förrän ordet "Asperger" dök upp. Då först föll bitarna på plats.

Många gånger har jag härmat efter ett beteende utan att förstå vad det egentligen går ut på. När jag var i tjugoårsåldern och bodde i Varberg var det självklart att man skulle "gå ut", dvs. gå på disco och liknande. Alla sa att det skulle vara så roligt, och eftersom alla gick ut så gjorde jag det också. Sedan satt jag där på något välfrekventerat inneställe och väntade på att det roliga skulle hända. Det var bara det att det aldrig hände. Kväll efter kväll kunde jag sitta där och vänta på att det skulle bli roligt. Ibland fick jag fiska upp en bok ur väskan och läsa en stund (vilket väckte en och annan kommentar från omgivningen), andra gånger gick jag upp och dansade. Jag njuter mycket av att dansa, att röra mig till musik, men eftersom jag blir distraherad av att ha ögonkontakt med någon annan samtidigt tackade jag oftast nej när jag blev uppbjuden. Jag föredrog att dansa ensam, vilket ibland blev svårt för andra att acceptera. En bekant till mig retade sig så mycket på detta att hon sa till killar att de skulle gå och bjuda upp mig, trots att de visste att hon visste hur irriterad jag blev.

Flera år senare, när jag helt slutat att gå på sådana ställen, följde jag motvilligt med en nybliven bekant på pubrunda. När jag såg henne stå där och prata med någon slog det mig plötsligt: "Folk går hit för att träffas. De här ställena är en slags offentliga mötesplatser där man hoppas stöta på andra man känner!" För första gången förstod jag vad det hela gick ut på. Då var jag 26 eller 27 år.

Att träffas och umgås som ett självändamål är något som jag har svårt att relatera till. För mig är det aktiviteten som är viktigast. Om jag gör den tillsammans med någon eller inte, är mindre väsentligt. Tydligen är det för många precis tvärtom. Jag känner en person som blir djupt upprörd om vi har svårt att enas om en videofilm och jag råkar föreslå att hon kan välja en som hon vill se, så kan jag göra något annat under tiden. "Nej, då hyr vi ingen alls! Vi ska göra det här TILLSAMMANS!", ryter hon och låter som en morsa som mästrar sina barn. Hon har antagligen lika svårt att förstå min likgiltighet som jag har att förstå hennes fixering vid social kontakt. Här verkar det föreligga en grundläggande skillnad mellan mig och andra; för mig är människor utbytbara, jag kan både ha och mista dem, och blir de jobbiga så undviker jag dem bara. Hos andra verkar det finnas ett BEHOV av människor som jag helt eller delvis saknar. (Jag sörjer inte över det; det verkar minst sagt jobbigt att vara så beroende av andra.)

Som barn tog jag aldrig initiativet till att umgås med andra barn, jag saknade den naturliga drivkraften till det. Dessutom visste jag inte hur jag skulle närma mig dem om jag hade varit intresserad. När andra närmade sig stötte jag ofta bort dem eftersom de kom och störde mig när jag lekte. Autister brukar inte vara mycket för att leka, men den förmågan hade jag. Faktum är att det var det enda jag gjorde. När jag var på barnkalas hos klasskamrater satt de andra i ett rum och pratade, medan jag satt i ett annat och lekte med leksakerna. Jag förstod inte alls hur de andra kunde göra något så tråkigt som att sitta och prata när det fanns så många härliga leksaker att leka med. Så kan jag känna fortfarande. Är jag hemma hos någon och ser att det ligger ett TV-spel framme eller finns en hund i rummet, då känner jag större lust att ägna mig åt det/den än att sitta med människorna och prata. Vad djur beträffar har jag alltid kommit bättre överens med dem. Djur är så mycket lättare att kommunicera med och jag dras spontant till dem, vilket jag nästan aldrig gör till människor.

Att vara såpass ointresserad av mänskligt sällskap som jag är är tydligen mycket kontroversiellt. Jag har flera gånger inte blivit trodd när jag försökt förklara för andra hur jag fungerar. Det verkar som om social kontakter och relationer tar upp en väldigt stor del av andra människors liv, och kanske är det därför svårt för dem att relatera till min upplevelse. Det jag säger välter deras världsbild överända. Men jag har också svårt att förstå deras sätt att tänka och fungera, deras beroende av relationer, deras irrationalitet och sociala spel. Varför krångla til allting så mycket?

Kanske är det just i den frågan skillnaden mellan oss ligger. Vi med Aspergers syndrom verkar ha ett rakare, konkretare sätt att tänka. Vi är inte lagda åt intrigspel och dolda budskap. Saker ska vara vad de ter sig vara. Varför krångla till allting?

Marie Strega