Jag fick lära mig att jag var annorlunda när jag började skolan. De andra talade nämligen om det för mig, ofta i nedvärderande ordalag. Även långt senare, när jag umgicks med folk som var mer artiga och positiva, blev jag kallad originell eller excentrisk. Men jag har också mött sådana som envist förnekar all olikhet när jag berättar detta för dem. Det är sådana människor som nästan tycks desperata i sina förnekanden av en annan människas verklighet, en verklighet som de rimligtvis inte kan veta något om. För mig är en sådan attityd svår att förstå. Det har alltid varit naturligt för mig att acceptera vad andra säger. Jag utgår från att det är sanningen och att de känner sig själva bättre än någon annan gör.

När det gäller oss som har Asperger syndrom kan ingen känna vår verklighet bättre än vi själva gör. Det är vi som varje dag lever med de svårigheter och de fördelar handikappet medför. Det är bara vi som fullt ut känner våra behov, vare sig vi kan förmedla dem eller inte.

Jag har alltför många gånger mötts av motstånd när jag sökt förklara vem jag är och hur jag fungerar. Av arbetsförmedlare och arbetsterapeuter blev jag anklagad för att ljuga när jag i naiv Aspergersk ärlighet sa att jag mådde dåligt av att jobba. Kanske insåg jag inte riktigt vilken helig ko jag sparkade på. Arbete ska ju vara något positivt, det är i alla fall vad medelsvensson försöker intala sig. Likaså ska sällskap och socialt umgänge vara odiskutabelt positivt. Men jag försökte smita från kafferasterna och mådde bäst när jag fick vara ensam hemma. Detta kunde heller inte accepteras. Än en gång fick jag höra att jag var en lögnare.

När en Asperger-person hävdar sitt behov av ensamhet låter det kontroversiellt. Men verkligheten är inte så polariserad. Vi har behov av både ensamhet och sällskap, men på andra premisser! Vi orkar inte inte så långa stunder i taget, så stora grupper av människor, så rörig och stökig miljö. Vi vill välja vårt umgänge. Vi vill slippa bli mobbade. Och vi vill kunna koncentrera oss utan att störas av andras närvaro. Att dra sig undan i avskildhet är ingen kritik mot andra, det är ett sätt att återvinna balansen och att arbeta effektivt. Vi behöver det. Och vi behöver respekt för detta.

Människor har av någon anledning svårt att tro på sådant som faller utanför deras egen referensram. Denna misstänksamhet är en gåta för mig, denna ovilja att lyssna på andra och acceptera vad de säger även om man inte förstår dem. Det finns knappast något starkare bevis än en människas egen erfarenhet. Somliga vill ännu inte acceptera autism som ett biologiskt handikapp, andra protesterar mot diagnosticering och kallar det etikettering. Men de vet inget om hur autismen ter sig inifrån. De vet inte vad perceptionsstörningar innebär, eller vilken lättnad det är att äntligen få ett namn på de svårigheter man burit med sig i så många år. Och de vet inte hur det är att få sin verklighet förnekad.

Det är vi som själva lever i den autistiska verkligheten som måste ta ställning till vad vi vill och vad vi behöver. Och de andra måste lära sig att lyssna.

Marie Strega